Compromis de Vente

För att slutföra husköpet fick vi besöka en notarie för att skriva på s.k ”Compromis de Vente ”. Mäklaren var från Agde och en engelsktalande notarie fanns också i Agde så bokade han ett möte där. Det nybyggda notariekontoret låg i det dyraste området i Agde bland lyxvillor gömda bakom höga murar. Själva kontoret var inte skyltat överhuvudtaget, men inne på kontoret fanns det massor av lagböcker så vi blev till slut övertygade att vi kom rätt
Vår notarie visade sig vara en kraftigt överviktig ung kvinna, hon välkomnande oss på engelska och det var nästan allt som hon kunde på det språket. Så vår mäklare fick leka översättare den gången också. Hon förklarade för oss att vi höll att genomföra ett husköp, berättade om alla förpliktelse och rättigheter. Eftersom att vi skulle betala kontant, så det var inga diskussioner om någon banklån. När det kom till handpenningen, frågade hon oss om vi ville lägga 10% av totalsumman.
Tidigare hade vi av annan mäklare fått veta att det egentligen inte lagstadgat om exakt procent, så man kan betala så lite som man vill. Så min man föreslog 5%. Notarien tittade på oss och efter en stund sa hon glatt OK. Sedan frågade hon oss om vi ville betala handpenningen nu. Vi tittade på varandra, detta var en nyhet för oss och vi sa nej. Vi kunde tidigast betala om 2,5 veckor när vi kommit hem. Även denna gången såg notarien lika glad ut och sa OK. Vi fick signera varje blad i det bibba av pappret som ingick i kontraktet. Den bibban skulle åka senare till Paris till ägarinnan av huset för hennes signering, men vi fick även ett exemplar med oss hem
När vi lämnade kontoret, sa mäklaren att han var förvånad att notarien inte kunde engelska trots allt. Han såg kanske en möjligheter att förhandla om högre lön med sin chef.
Det som är trevligt med husköp i Frankrike är en s.k. ångervecka. Man får en ångervecka som beräknas från dagen när man fått brevet med Compromis de Vente med allas signatur från notarien per post. Man får t.om. tillbaka handpenningen om man vill häva köpet under de 7 dagarna och man behöver inte ange något orsak heller.

Huset och vi fyller 1 år

Idag är det exakt ett år sedan vårt hus blev vårt. Den viktiga dagen började egentligen dagen innan. Då fick vi öppna ett fransk bankkonto och försäkra vårt hus.Vi träffade vår franska mäklare vid bank Credite Agricole i Marseillan. 

Crédit Agricole i Marseillan

Tyvärr, var den engelsktalande banktjänsteman som mäklaren bokade tid med sjuk, så vi träffade en ordinarie som inte pratade något annat språk än sitt eget. Hon erbjöd oss olika konton som vi inte riktig förstod skillnaderna mellan så vi valde det näst billigaste. Sedan tecknade vi en husförsäkring. I vår situation var det smidigt med att ha allt i samma bank. När vi är mogna att jämföra mellan olika bolag på franska, så kanske vi byter 

Betalningen av försäkringen var lite annorlunda för det gick inte att betala med kort på banken så vi fick gå ut till en bankomat, hämta pengarna, fylla i en blankett som vi lämnade tillsammans med pengarna till den franska banktjänstemannen. Bankkort och checkhäfte skulle skickas till vår adress i Sverige 

Bageri som ligger nära vårt hus

Nästa dag träffade vi mäklaren, vi inspekterade huset tillsammans med den f.d. ägarinnan och sedan åkte till notarien i Agde. Hos notarien upptäckte vi att vi fortfarande inte var gifta, detta misstag skyllde notarien på sin sekreterare som skrev ut fel dokument. Kontraktet byttes ut mot det riktiga, notarien kollade att vi hade tecknat en husförsäkring, sedan läste hon högt upp att köpet genomförs enligt fransk lag, nycklarna överlämnades till oss, ägarinnan ringde till sin bank och överförde mäklararvodet till mäklaren. Så till slut blev alla nöjda. 

 Efter att vi lämnat notarien, ringde mäklaren till vatten- och el-bolaget och meddelade att huset bytt ägare. Något godkännande från vår sida om automatiskt autogiro behövdes konstigt nog inte.

Så åkte vi tillbaka till huset och precis när vi satte nyckeln i låset kom vår granne fram för att hälsa.

Noilly Prat

Noilly Prat Ambre

Idag skulle jag ta fram ett vin från vårt vinförråd som vi hade kört hem från Languedoc. Så plötsligt upptäckte jag en låda med 3 flaskor från Noilly Prat som vi inhandlade på deras bryggeri i Marseillan och som vi har glömt bort. I somras besökte vi Noilly Prat, träffade en svensktalande dansk tjej, som var mycket trevlig. Vi provsmakade två för oss okända smaker – Rouge och Ambre. Dessa smaker finns inte att köpa här i Sverige och tydligen inte heller i resten av världen. Ambre (vanilj smak) var helt klart vår favorit så vi köpte med oss en låda hem.

När vi var där, kom det in ett franskt par i medelåldern och de verkade ha bråttom. De bad att få provsmaka de två sorterna, drack hastigt ur och tackade för sig utan att köpa något. Är det så man ska bete sig för att få en gratis sup?

Senaste nytt från vår bevakande granne

Efter att själv ha pratat med vår granne om nycklarna och muraren, bad jag min kollega som pratar franska flytande att ringa till henne. Jag satt bredvid honom och försökte förstå vad de sa.
Vår granne är en mycket pratsam kvinna, och hon pratade oavbrutet i 15 min och jag hörde min kollega hinna säga ”Ou", ”O ou?”, ”Ou???” 3 gånger under hela samtalet. Madam meddelade att ingen nyckel hade blivit hämtad och att ställningarna på vårt hus stod lite i vägen samt att muraren inte dök upp mer. Samtidigt passade hon på att berätta om de irländska grannarna, om bageriet bakom hörnet, och att madam Pri pratar lite franska men hennes man, han pratar inte alls. Förvånade över att vår murare hade uteblivet, bad vi att få återkomma senare i veckan. Madam var väldigt noggrann och bokade tid med oss för ett telefonsamtal
Igår ringde vi igen. Madam meddelade att muraren hade slutfört jobbet och hade städat efter sig väldigt fint samt huset ser ”trés bien” ut. Hon hade noterat varje veckodag och de timmar när muraren jobbade. Nycklarna blev inte återlämnade till henne, kanske pga att muraren vill försäkra sig om slutbetalningen. Innan hon avslutade samtalet frågade hon min kollega om han kanske kunde tänka sig att besöka Marseillan och bo i vårt hus för att han är så trevligt att prata med.
Nu längtar vi efter att se hur vårt hus ser ut efter renoveringen, men vi kunde inte be vår 70-åriga granne att ta bilder på huset och skicka till oss. Det finns ju gränser för grannsamverkan.

Taxe Foncière

Nu har tax fonciére (fastighetskatt) anlänt i vår brevlåda. Man konstaterar direkt att den är något högre än vi hade räknat med. Kanske var vår mäklare inte så noga med de rätta uppgifterna eller så lämnade f.d. ägarinna upplysningar om skatten som hon hade för 2 år sedan? I Marseillan är det relativt dyr fastighetskatt i förhållande till bostadsytan jämfört med andra byar längre bort från havet och de höjde skatten med 0,40% i år. Men vad ska man göra - bara se glad ut och betala

Vår skattsedel

Hur betalar man skatt i Frankrike? På skattsedeln står det olika alternativ, så vi väljer det första ”payer directement”. Jag går till deras Skatteverket. Matar in vårt ”numéro fiscal” samt référence och voila – alla uppgifter finns där och en knapp Confirmer. 

Men där är bara en hake - vi måste omgående skicka vårt godkännande för autogiro från skatteverket till vår bank, annars så studsar räkningen tillbaka. Kanske kan man faxa ett signerat dokument till vår bank? Mailet funkar si så där nere, de svarar men med några månaders fördröjning. Testar imorgon

Vår bevakande granne

Idag fick vi ett oväntat mail från vår murare. Utan vår vetskap började han renovera fasaden på vårt hus. I för sig anlitade vi honom men vi trodde att han skulle börja i oktober efter sin bröllopsresa. Så i brevet frågade han om han kunde få nycklarna till huset. Sedan ringde hans nyblivna fru som kunde lite engelska för att berätta att när han hade börjat med ställningarna kom vår granne fram och sa att hon hade nycklarna till huset men hon absolut inte ville lämna de till någon okänd för madame Pri hade inte ringt och godkänt överlämningen. Så murarfrun bad oss att förhandla med grannen.

Med darrande hand slog jag numret till vår fantastiska bevakande granne. För första gånget i mitt liv pratade jag franska per telefon. Det gick relativt bra, hon lovade att lämna ifrån sig nycklarna imorgon, men sedan blev det stopp för att hon frågade en massa frågor som jag inte förstod. Jag bad att få återkomma på måndag med hjälp av en kollega som pratar franska flyttande.
Herregud var handikappad känner man sig utan att kunna kommunicera ordentligt

Inspiration

Det är mer en månad kvar tills vi åker. Tills dess glädjas jag med min kollega som far till sitt hus i Italien. Han åker med en gäng manliga kollegor, det är deras tradition. En vecka i september tar de ledigt från jobbet, familjer, vardagslivet. Fast ibland använder han dem som frilivlig arbetskraft som hjälper honom med renoveringen och trädgårdsarbetet. Jag minns fortfarande den dagen för flera år sedan när han hittade annonsen om ett hus i Norra Italien på Hemnet, sedan flög han och hans familj ner och slog till direkt. Då var jag avundsjuk på honom som hade förverkligat sitt dröm så snabbt medan vi bara pratade och pratade om att göra samma sak

Norra Italien, från våra tidigare resor

Kanske var vårt beslut att äga ett hus utomlands delvis inspirerats av honom och andra av våra bekanta som redan har någon fastighet utomlands. Våra nära vänner har en lägenhet i Thailand, en annan av mina kollegor har lägenhet vid kusten i Aude, han köpte nog sin första lägenhet därnere för 30 år sedan. Han berättar fortfarande om svårigheterna med alla transaktioner mellan Sverige och Frankrike på den tiden. Var han  kanske en av de första svenskarna som har upptäckt Languedoc?

Tur med Amazonen

Idag söndagsåkte vi med vår Volvo 121 ”Amazon”. Vi körde på småvägarna till Särö naturreservat. Vår Amazon och jag är av samma årgång, men jag tror att bilen har bevarats något bättre än jag. I alla fall så vänder sig folk om när de ser Amazonen och det gör de inte efter mig längre. Men i för sig står Amazonen i garaget året runt och åker ut kanske högst 3 gång per år. Min man har renoverat den för många år sedan, han träffade bilen lång innan han träffade mig

Det mest roliga med Amazonen är det långa växelspaken, avsaknaden av yttre backspeglar och fasta säkerhetsbälten. Och att bilen fortfarande fungerar så att vi kommer hem varje gång utan problem. 

Det skulle vara kul att ta bilen ner till Frankrike, men vi har en annan dröm. Vi skulle vilja ha en Citroën 2CV ”deux chevaux”. I rondellen vid Montblanc såg vi en slags verkstad/garage som har en del gamla  Citroën stående. Min man planerar att bli kund till dem, någon gång i framtiden

Höstresa

Nu har vi äntligen bokat oktoberresan till Marseillan. Det blir en vecka, och denna gången testar vi att flyga via Rygge i Norge direkt till Beziers. Vi tänker vara utan bil om det går, och prova bussförbindelserna i Herault. Enligt Hérault Transport går det transferbuss direkt från flygplatsen till Marseillan, vi får se hur det funkar
Vi åker nästan samma datum som vi gjorde för 2 år sedan. Då var vädret mycket varierande – ena dagen regn, andra dagen sol, tredje dagen blåste det rejält. På väg hem stannade vi i Collioure, en riktig pärla, speciellt då utan alla turister. Staden är mycket uppskattad av konstnärer pga sitt annorlunda ljus. Väldigt mysig stad, påminner mycket om de små byarna i Cote d'Azur

Collioure

Sen oktoberdag

Gatustädning

Varannan onsdag städas det på vår gata i Göteborg, och då måste man flytta på bilen under tiderna när städbilen ska komma. Men ibland kommer inte bilen, men lapplisan kommer alltid.

I Marseillan städas det varje dag, inklusive heldagar. Man kan nästan ställa klockan på den lilla bilen som trängs på små gatorna i Marseillan. Man kan diskutera kvalitén på städningen, de plockar exempelvis inte upp skräp från trottoaren och hundbajset kör de bara över flera gånger, lite åker med in i bilen och lite ligger kvar på gatan.

Apropå hundbajs. Borgmästaren startade en kampanj för inte så länge sedan, det var affischer överallt på stan, det installerades stationer med gratis påsar för att man skulle plocka upp efter hundarna. Ledde det till något resultat? Nja, kanske känner fransmännen sig för stolta att bry sig om en sån trivial sak