Hus på rue Galilée

Hos mäklare ADR Immobilier såg jag ett stort borgerligt hus till salu. Det ligger inte så långt från vårt hus och jag kommer ihåg det från i höstas.

Vilken kåk, 235 m² boarea med 9 rum, snygga mosaik golv, högt i tak, öppna spisar fast de är igenbommade. Men det krävs en varsam totalrenovering för att huset skall återfå sin forna glans.

Bilderna tagna från ADR sida

I mitt huvud börjar tankarna att snurra direkt; tänk att köpa och renovera huset, öppna B&B och äntligen flytta till Marseillan nu. Sedan landar jag på jorden igen och kommer på att jag inte är alls någon vidare hantverkare. Dvs allt som jag gör med händerna blir inte alltid så bra, och det skulle vara synd om min man om han skulle behöva dra hela lasset. Och om jag skulle få mina önskningar uppfyllda, då skulle jag köpt vartannat hus i staden. Men jag tycker ändå att det är positivt att äntligen börjar sådana hus säljas istället för att stå och förfalla ännu mer. 

Förresten vad gör jag på mäklarsidorna? Trots att vi har köpt huset för mer än ett år sedan, är jag fortfarande nyfiken på vilka hus som säljs. Ju oftare vi är där nere, desto fler och fler hus känner jag igen

L’Ancien hôpital

På rue de l'Hôpital ligger det gamla sjukhuset som sedan länge är övergivet. Vi brukar passera den gatan på väg till Carrefour och vi stannar alltid och beundrar den ståtliga byggnaden. Att döma av den gamla skylten med besökstider fungerade byggnaden sist som ett ålderdomshem. Många gånger har en tanke slagit oss om att det skulle kunna vara kul ta hand om det enorma huset och restaurera det.

L’Ancien hôpital

När vi var i Marseillan sist såg vi en notis på borgmästare annonstavlan med kallelse till ett möte som skulle avgöra ödet för det gamla området. Nu har jag läst på nätet att man till min förskräckelse planerar att riva de befintliga byggnader och ersätta dem med fyrkantiga bostadslådor. Tydligen är det samma arkitekt som ritar detta nya hus för det ser likadant ut som alla andra nytillkomna hus som ligger lite varstans i utkanterna av Marseillan. 

Nya planerade bostäder 

Jag känner mig redo att gå med i en slags husockupantrörelse för att rädda l’ancien hôpital i Marseillan. Undrar om det finns en sådan rörelse där nere och hur man i så fall ansluter sig dit?

Boris Vian

För någon månad sedan sändes det i svensk TV ett program om Boris Vian. Jag blev väldigt lyrisk tills min man frågade mig ”Vem är Boris Vian?” Nu blev det min tur att leka besserwisser och berätta om Boris Vain som var författaren till en enastående surrealistisk roman L'Écume des Jours (Dagarnas skum). När jag var ung var jag helt tagen av den tragiska kärlekshistorien, men nu är det bara den slutliga lysande scenen som fastnat in i mitt minne: en dialog mellan en mus och en katt. Den känslosamma musen försöker övertyga katten att äta upp henne för att hon inte står ut med att se huvudpersonens lidande och den mätta och förnuftiga katten vägrar.

Däremot var Boris Vian pseudoamerikanska thriller J'irai cracher sur vos tombes (Jag ska spotta på era gravar) förfärlig tyckte jag . Då vägrade jag tro att det var samma person som skrivit dessa båda böcker.
Men det som var nytt för mig och som jag fick lära av programmet var att Boris Vian även jazztrumpetare och låtskrivare.
Jag önskar att svensk television skulle sända fler sådana program och jag skulle inte missa dem..

Taxe d’Habitation

I veckan fick vi en påhälsning från den franska staten igen, nämligen har vår andra skatt Taxe d’Habitation anlänt. Den kom ett lika tjusigt kuvert som den första Taxe Foncière. Den nya skatten är 21% dyrare än den första och inkluderar även 125 euro i TV-avgift . Denna gången visste vi hur det fungerar – direkt till skatteverket hemsida, knappar koden och vårt bankkonto – och allt är klart på några sekunder.
När den första skatten skulle betalas den 15 oktober var vi i Marseillan. När jag loggade in på vår franska banksida upptäckte jag att summan inte hade dragits, inte heller dag två eller dag tre. Då bestämde vi oss att besöka banken personligen. Den unga fransmannen i receptionen blev väldigt entusiastisk när han upptäckte att vi var från Göteborg. Han hade besökt Göteborg i somras och tyckte att staden var trevlig trots all regn. (Förresten, det var min inledande fråga om regnet, och han svarade att han inte bryddes sig om regnet för han var trött på all sol hemma) Han nämnde att banken inte fått vårt godkännande (tydligen hade vår fax och samtalet vi ringt en månad tidigare inte blivit noterat någonstans), men egentligen spelar det ingen roll för banken brukar ändå betala räkningar från kända aktörer som skatteverket eller vattenbolag. Han rekommenderade oss att vända oss till skattekontoret istället.
Damen på skattekontoret pratade inte engelska och kände inte heller till skatteverkets hemsida för att de inte hade Internet på kontoret. Enligt hennes register hade vi inte betalt vår skatt. Men vi fick en liten notis på engelska där det stod att skatten dras 10 dagar efter förfallodagen om man betalar via nätet. Och det gjordes det till sist.
Så saker funkar i Frankrike fast på lite annorlunda sätt än här hemma

Chanson d’automne

Den gråa och regniga hösten verkar aldrig att ta slut. Det känns som man nedsänker sig i mörkret, i en dimma, i ett slags melankoli. Den stämningen förmedlar en av mina favorit poeter, Paul Verlaine perfekt  i sin dikt ”Chanson d’automne”(Sången om hösten) .

Les sanglots longs

des violons

de l’automne

blessent mon coeur

d’une langueur

monotone. 

Det är omöjligt att återge diktens melodi med alla franskans nasala ljud och diftonger på svenska, så det är bäst att lyssna på dikten på originalspråket.

Franska filmpärlor

Några av franska filmer har jag sett flera gånger och jag väntar på den dagen när jag kan se dem utan att läsa textremsan.

Dessa tre filmer finns högst upp på min egen topplista:
Il y a longtemps que je t'aime (Jag har älskat dig så länge) med underbara Kristin Scott Thomas.
Les diaboliques (De djävulska) från 1955, en briljant mordgåta, en av de bästa filmerna i Hithcock stil, fast mycket bättre.
Le hérisson (Igelkotten). Jag och min kollega har sett den på Hagabion, en liten biosalong som ibland visar franska filmer. Den lilla salen var proppfull trots onsdagskväll; publiken bestod av damer i övre medelåldern. Och när den stilige Ozu uppvaktar den grova portvakten madam Michel, var det nästa samma stämning i salen som om tonårstjejer skulle tittat på Pretty Women – samma hopp och tro att prinsen äntligen har kommit, trots damernas ursprung, yrke, och nu även ålder. Och när madam Michel dör i filmen, hördes det en besviken suck i salen, det förblev bara en saga trots allt. Fast filmen handlar så klart om mycket annat.
Andra filmer som jag spontant tänker på är en mysig komedi Les femmes du 6ème étage (Kvinnorna på 6:e våningen); en må-bra-film La tête en friche (Mina eftermiddagar med Margueritte) med numera riktig tjocka men lika enastående Gérard Depardieu i huvudrollen; en 80-tals gapskratts komedi Les Fugitifs (Ett rån för mycket) med Depardieu och Pierre Richard och så klart Jean de Florette med samma Depardieu.

Fortsättning följer...

Hus i Marseillan, del 3

Det finns hus i Marseillan som ligger utanför stadskärnan och som väcker beundran. Ett hus ligger precis vid mynningen till kanal Midi och ser definitivt obebott ut innan man märker tvätten som hänger på tork. Bredvid står det ett förfallet förråd och man undrar varför ingen har byggt lägenheter där för läget är helt fantastiskt 

Det andra huset ligger vid de öppna vinfälten i riktning mot Meze. Vi upptäckte huset som ligger lite avsides när vi var ute på upptäcktsresa, vi cyklade längs de smala vägarna mellan vinodlingarna och Étang de Thau när det plötsligt dök upp. 

Vi passerade på deras gårdsplan och såg en vy, som i mitt huvud förknippas med hur ett fransk hus på landet ska ser ut

Franska filmer

Jag har växt upp med franska filmer och musik. Min barndomsidol var Alain Delon, speciell i filmen ”Zorro” från 1975; den bästa komiken var så klart Pierre Richard; och när sångaren Joe Dassin dog i 1980 var jag och min kompis helt förkrossade.

Nu när vi har anknytning till Frankrike kändes det helt naturligt att väcka mitt tidigare intresse för fransk kultur igen. Då är lika självkart att börja med att titta på franska filmer igen. Under det senaste året har jag sett ca 80 franska filmer, mest hyrda på biblioteket. Min man som inte var bekant med det franska kulturarvet sedan tidigare var motständig mot detta (”Oh nej, inte en fransk filmkväll nu igen”) och klarade bara av att se en fjärdedel av filmerna. Jag måste erkänna att några av filmerna fick jag själv plåga mig igenom, men bland andra fanns en del riktiga pärlor.

Heavenly Hérault

Nu händer det inte så mycket – men om mindre än två månader åker vi till Marseillan igen, denna gången via Barcelona. Ryanair har uppehåll i sina rutter från Göteborg eller Oslo på vintern, så det blir en längre sträcka för oss att köra där nere
Vår kära granne har erbjudit sig att sätta på värmen i vårt hus dagarna innan vi kommer. Det var snällt av henne; hon blev nästan lite sur när jag sa att om det blir problem för henne behöver hon inre bry sig om detta. Vår elcentral är placerad ganska högt upp så man måste klättra upp på en stege för att nå den, men hon tyckte inte att det var något bekymmer.

Och nu i väntans tider blev jag extra glad när jag såg en artikel i Compete France som handlar om Hérault. Där nämns det även om vårt Marseillan trots att det bara var i en mening. Artikeln är en riktig hyllning till departementet, och till sist beskrivs det fenomen som drabbat även oss: man kommer dit och man vill aldrig lämna detta himmelrike. 

Floden Orb vid Roquebrun

Göteborg i Lonely Planet

Det var roligt att Lonely Planet har placerat vårt Göteborg på andra platsen på listan över mest prisvärda resemål i hela världen. Första platsen gick till Rio och tredje till Namibia. Allvarligt talat kom det som en liten överraskning, jag har svårt betrakta Göteborg som ett attraktivt turistmål bakom allt regn och för att inte nämna priserna.
Men hur är det att se Göteborg med turistögon? Själv turistade jag i Göteborg i 1992, då pågick det ett Europamästerskap i fotboll, staden var full av holländare som hejade på sitt lag mot Sverige. Det var även en ovanligt varm juni i Sverige, resten av Europa led av en kallfront med regn. Man åkte Paddan, gick på Liseberg, besökte Nya Älvsborgs fästning och Marstrand, promenerade i Botaniska trädgården och beskådade mammutar på Naturhistoriska museet. Och överallt på gatorna var det glada och trevliga människor, det kommer jag särskilt ihåg.
Så kanske är inte alls dumt att semestra i Göteborg och det är rätt att Göteborg kom så högt upp på listan?

Chocolat Noir

Jag saknar många saker som finns i Frankrike och som inte går att köpa i Sverige. Efter dagens middag blev jag sugen på chokladglass Chocolat Noir som vi brukar köpa där nere på Carrefour. Den innehåller 70% mörk choklad från Equador och är den godaste chokladglass som jag någonsin har ätit. I alla fall kändes det så. Men just den sorten importeras inte till Sverige, eller så har vi helt enkelt inte hittat den. Och tyvärr går det inte heller att stoppa glassen i resväskan på väg hem.

Förresten, hur kan det komma sig en av mina favorit chokladkakor från Lindt kostar runt 1,3 € där nere och här hemma kostar samma kaka 22 kronor?

Hus i Marseillan, del 2

Runt den gamla stadskärnan i Marseillan finns det breda boulevarder som var anlagda på 1800-talet när folk hade blivit rika på handel via Kanal Midi . Då byggdes de fina stora vinbondehusen ”Maison de Viticulteur” längs boulevarderna
Nu är det många av de husen som har tappat sin forna glans. Man tror att husen är övergivna tills man ser någon äldre dam försiktigt kliva ut genom dörren. Dessa hus har ofta enorma förråd som användes som lagerlokaler på den tiden och nu nyttjas de som garage. Vår granne Cloude har sina två bilar stående i ett sådant utrymme som han hyr av någon. Man kan lätt placera ytterliga 5 bilar där

I detta hus bor en äldre dam, fast än att dörren verkar vara helt igenbommad.

Det här huset vid boulevard Jean Bertouy har en enorm park med allé som leder till de stora portarna. Fönsterluckorna är utformade i provensalsk stil, men här i Landuedoc brukar man ha släta ytor på luckorna.