Sedan dess har vi varit i huset ungefär var tredje månad, och bott där i 143 dagar. Huset har fräschats upp, möblerats och inretts enligt vår smak. Vi har blivit väl mottagna i grannkretsen på vår gata, och fått nya bekantskaper med ett svenskt par som har att hus inte så långt från oss.
Expediten i fiskdisken på Carrefour känner igen mig och rättar tålmodigt min obegripliga franska. Kvinnan i bageriet Les Saveurs d’Eugéne vet exakt vilket bröd jag vill ha, mannen i ostronbutiken Ches Richard alltid hälsar glatt när jag köper ostron och musslor hos honom.
Huset har inte blivit till något börda, kanske för att det ligger så långt borta och vi inte sticker dit varje helg för att fixa något. Det känns som om vi har hittat vårt hem och vi stormtrivs där, för att inte tala om den franska livsstilen som vi har blivit en del av.