Canal Midi

Canal Midi - en sydfransk stolhet och en modern turistattraktion. Kanalen löper ut i Etau du Thang och förr i tiden gjorde den Marseillan till välmående byn. Idag passerer många små och stora kanalbåtar mynningen på vägen från Agde till Sete och det är troligen de vackra vyerna som man beskådar

Eller kanske inte. Man ser många vrak av båtar som ligger längs kanal Midi: båtar som är övergivna, till hälften sjunkna vid kanalbanken och som förvandlats till rent skräp. För att inte nämna miljöaspekten med dessa vrak som riskerar att förorena vattnet. Detta är väldigt tråkigt och man undrar vem som har ansvarеt?

Runt Marseillan

Häromveckan när vädret var lite svalare och havet var inte så lockande gjorde vi några cykelutflykter runt Marseillan. Vår ambition var att hitta en cykelväg till Meze, men efter några försök hamnade vi tyvärr alltid på ganska trafikerad väg så vi förstår att någon sådan cykelväg troligtvis inte existerar.

Vi cyklade även mot Pomerols, och också här fick vi dela vägen med enstaka bilister. Vi såg stora öppna ytor och överallt fanns vinstockar, bokstavligen överallt. Kanske var det Picpoul, vår mest kända druva?

Fest på rue Emile Zola

Vi har haft många festligheter i Marseillan i juli. En av dem - festen på rue Emile Zola, den långa gatan i byn, bjöd på en oväntad överraskning. Och vem såg man där? Två svenska artister, nämligen Anna-Lena Bergelin (f.d. Brundin) och Jan Sigurd. Det var många svenskar som stannade för att lyssna på den oannonserade föreställningen. Även fransmännen samlades nyfiket och visade artisterna sin uppskattning med varma applåder. Alla verkade ha kul oavsett nationalitet.

Hos Claude

En av våra grannar är 92 årige Claude. Varje gång när vi kommer till byn undrar vi om han finns kvar. När vi kom denna gång var hans hus igenbommat. Under en vecka gick vi i olika tankar tills vi träffade Madame Granne som förklarade att hans fru fick en stroke till och de var tvungna att flytta till ett modernare hem. Dagen efter såg jag Claude på vår gata. Det gjorde mig verkligen glad. Han meddelade att de bor hos hans dotter och att vi absolut skulle hälsa på. Så klart gjorde vi det dagen därpå

Det lilla enplanshuset låg i den nyare delen av Marseillan. När vi kom, väntade Claude på oss ute i trädgården och bad oss komma in. Hans dotter, hans fru i rullstolen och en av grannarna satt redan i köket. Vi blev bjudna på kakor och förfriskningar. Vi småpratade, ofta med teckenspråk eftersom min franska är fortfarande bedrövlig. President Hollande med frisören som tjänar 9000 euro i månaden,  myggor och Marseillan var några av samtalsämnena. 

Claude tog fram en gammal bok om Marseillan. Han pekade på en av fotona i boken och frågade om jag kunde känna igen honom. Fotot som föreställde runt 40 unga killar var tagen för 70 år sedan. Jag trodde att jag var diplomatisk när jag sa att jag inte hade glasögonen med. Claude skrattade och hämtade ett förstoringsglas. Jag fick erkänna att det var en omöjlig uppgift. Då pekade han på en grann pojke i mitten av fotot. Det är jag, 23-år gammal, sa han. Det fanns faktiskt likheter mellan de två. Alla andra på fotot är redan döda, tillade Claude. 

Claude i mitten, för 70 år sedan

När vi gick hem senare funderade jag på den gamle mannen. Jag fascineras fortfarande av hans energi, nyfikenhet och hälsa. 

Stränder

Första veckan av vår semester brukar vara den bästa eftersom att det är innan turistsäsongen som drar igång runt den 14 juli. Då är det är relativ tyst i byn och de långa stränderna är nästan tomma på folk. I år var den första veckan även det varmaste, sedan dess har det blivit behagligt svalare

Min äldsta väninna som bor i Italien klagar på smala och överbefolkade stränder, sådana problem har vi inte i Languedoc

Blommande kaktus

Nice, 14 juli 2016

Jag skulle precis publicera mitt nya inlägg om Nationaldagsfirandet när jag läste om händelsen i Nice igår. Tänker på alla människor som har förlorat livet, på människor som har skadats, på människor som har mist sina nära och kära i det vansinniga dådet. I Nice, den vackra staden med den fina promenaden som har förvandlats till en kilometerlång mordplats.
Det finns inga ord för att beskriva denna ondska, som hotar och förtär vår värld...

Miss Marseillan

Igår var det en show i vår by, nämligen val av Miss Marseillan 2016. Till detta var även Miss Languedoc och Miss France, båda av årgång 2015 inbjudna. Allt detta var lite patetiskt, tycker jag, men man fick se lite  show i alla fall. 

Miss France 2015

Tjejen med nummer 6 (sista i raden) blev vald till Miss Marseillan

Del av show

Rocka

Idag cyklade vi till havet tidigt på morgonen. Nu har vi börjat leva som byborna gör - man gör saker på morgonen och kvällen där emellan tillbringar dagen hemma bakom stängda fönsterluckor.
På stranden såg man tydligt att det fortfarande inte är säsong - det var bara några få enstaka människor där.
När jag promenerade längst vattenbrynet såg jag plötligt en stor platt fisk som simmande precis in till  strandkanten. När nästa våg slog över fisken hamnade den på stranden. Det var en stor ljusbrunn rocka, den försökte styra sig tillbaka till havet med hjälp av svansen men det var lite tufft. Jag hjälpte till lite genom att gräva en grop framför fisken - så till slut lyckades den och simmade ut på djupare vatten.
Tyvärr hade jag inte med mig kamera, men den såg ut exakt som på bilderna jag har sett på rockor fast mycket större än jag trodde

Hemma

Vi kom igår kväll. Det Marseillan som mötte oss kändes ovanligt tyst. Det verkade som om alla byborna gömde sig bakom de stängda fönsterluckorna. Fast det var svårt att hitta parkeringsplats trots allt.
Huset stod kvar och var i samma sick som vi lämnade det för halvår sedan. Dock hade TV-boxen slutat fungera, så vi missade matchen mellan Frankrike och Island. Men vi kunde i varje fall höra varje franskt mål genom de öppna fönstren. Sedan åkte någon och tutade för att fira den franska segern
Skönt att vara hemma...

Äntligen framme

Melsungen

Jag gillar små tyska medeltidsstäder. På våra tidigare resor genom Europa har vi sett många sådana, men det finns många fler att upptäcka. I år stannade vi i Melsungen, en liten stad söder om Kassel. Fast egentligen hittade vi ett bra och modernt hotel där, vilket var den egentliga orsaken till vårt stopp där.
Den lilla staden ligger vid floden Fulda och har ett gammalt slott och korsvirkeshus. Staden påminner mycket om Hann. Munden, fast jag tycker Hann. Munden var mysigare.  När vi spatserade på de breda gatorna fick jag en känsla att allt gammalt i  staden var fejkat.  Breda gator mitt i medeltida by, raka väggar på korsvirkeshus? Sedan läste jag att mitten av staden blev nedbränd på 15-talet och sedan återuppbyggd.
Gatorna var nästan tomma på folk trots fredagskväll. Vi reagerade  på att det fanns massor av parkeringsplatser överallt. Troligen lever upp staden i augusti när alla semestterfirande tyskarna kommer.

Bra att veta om man kör pansarvagn