Video om Marseillan

På Youtube finns en trevlig video om Marseillan. Den är aningen för lång, men väl värd att se. Det roligaste är att vi är bekanta med flera människor i videon: den bästa bagaren, slaktaren, fotografen mm

Det är inte utan man längtar tillbaka...

Antigone i Montpellier

Vårt flyg tillbaka till Sverige gick på kvällen så vi bestämde oss att utforska lite av Montpellier's centrum innan avresan. Från tågstationen St-Roch är det bara någon km till Place de l’Europa varifrån flygbussen går. Så vi promenerade från Polygone till Antigone, genom två kvarter som ligger i rad efter varandra ner mot floden Lez. 
Det första man slås av är att Antigone  känns lite för pampigt, pseudoklassiskt och att det var nästan tomt på folk trots att det var mitt på dagen. Jag fick lite associationer till de skrytbyggnader som man sett från TV från Ceauşescu's tid. Stora kolosser i neoklassicistisk stil, stora öppna avenyer a’la gamla Rom men inga människor.
På nätet läste jag att Antigone byggts från 1970- till 80-talet på platsen där den gamla militäranläggning låg och hela kvarteret har ritats av en spansk arkitekt, Ricardo Bofill. Kanske hade de lite storhetsvansinne? 

Canal Midi, halvt år senare

Det måste nästan vara så att borgmästaren har läst mitt  inlägg  om övergivna båtar på Canal Midi för alla gamla vrak har plockats bort. Det ligger fortfarande kvar några få kantrade båtar men allt skräp finns inte kvar. På de båtar som verkar vara misskötta finns det nu påklistrat ett anslag från borgmästaren daterat november 2016 "Förordning för övergivna båtar". Större del av de båtar som ligger kvar nu har ett klistermärke som visar att de betalt "hamnavgift" för 2016. 
Snyggt jobbat! Nu är det ordning och reda och Canal Midi ser mycket snyggare ut

Hos Claude

Vår gata är sig inte lik utan gamle Claude som flyttat till sin dotter. En dag bestämde vi oss för att besöka den gamle mannen och hans familj. Det var lite svårt att lokalisera deras hus i det nya området där alla hus ser likadana ut. Men vi kände igen huset eftersom Claudes gamla Citroën stod parkerad framför garaget. Claude såg oss genom fönstret och mötte oss glatt. Entrez, entrez, upprepade han och  ledde oss in i huset.  Claudes fru och dotter hälsade oss välkomna men Claude var nog gladast av alla att se oss. Han sa att han bett sin dotter att titta efter om vi var i vårt hus, men det var alltid fermée. Min man som är tokig i veteranbilar bad att få titta på Claudes två gamla bilar. Entusiastiskt försvann de två männen in i garaget. Hans dotter vände sig till mig och sa, att det var bra att vi kom på besök, för att Claude var så rastlös och bara pratade om att han snart skall dö. Trots sin höga ålder, kör han fortfarande bil och har sin vapenlicens kvar. Han behöver nog stimulans. När männen kom tillbaka, lyste min mans ögon. Bilarna var i fint skick, min man skulle nog vilja köpa en av bilarna, en Renault från 70-talet. Vi småpratade lite, min franska har blivit lite bättre efter att jag fått en ny fransklärare som tvingar oss prata istället för att plugga grammatik. Vilket betyg fick du i franska, frågade Claude med glimten i ögat, var det lägsta eller? Han har humor, den gubben.

Vintersol

Vi har haft tur med vädret hela tiden under den här veckan. Strålande sol, vindstilla och varmt på dagarna, en riktig dröm för oss nordbor. Jag har nämnt det förut, skulle jag var tvungen att välja en årstid att vistas här nere, skulle jag nog välja vintern. Jag brukar genomlida den svenska mörka årstiden, det är inte värme som saknas utan solljuset. I Göteborg hamnar jag nästan i dvala under vintern, trots jag försöker hålla mig igång med fysiska aktiviteter.
När det är vindstilla, är vår franska lagun magisk, särskilt i solsken. Jag blir aldrig trött på dessa vyer och varje gång häpnar jag trots att jag har sett det så många gånger förut. Jag känner mig nästan som pånyttfödd efter solen, de vackra vyerna och tystnaden.

Ett vitt och ensamt segel glänser

vid himlens disigt blåa rand..