Landvetter

Nu är vi på väg ner, till huset. Vi flyger till Barcelona, det är inte den bästa vägen till Marseillan, men det enda alternativet med direkt flyg från Göteborg på vintern. Vi flög med Norwegian förra vintern och på påsken, och det var senaste gången vi var på Landvetter, Göteborgs största flygplats
Det har pågått en modernisering av flygplatsen ett tag nu. Det flög ca 4, 9 miljoner människor från Landvetter förra året enligt deras reklamaffisch. Så klart måste flygplatsen hålla den europeiska standarden.
När man passerat säkerhetskontrollen kliver man rakt i ett stort varuhus. Den största ytan av flygplatsen är perfekt anpassad för att den moderna människan skall kunna fortsätta med sin favorit sysselsättning, nämligen att konsumera. Resten känns som om det har hamnat på andra eller tredje plats – så som undangömda gates, få toaletter och alldeles för få sittplatser.
Och jag tror att Landvetter har de dyraste parkeringsavgifterna i Skandinavien, i alla fall fick man en smärre chock när vi parkerade vår bil på långtidsparkering. Kanske blev renoveringen för dyr, så nu måste de ta in pengar från annat håll

God Jul

Önskar er alla en riktigt God Jul

Julhälsning

Ett litet kuvert med ett sött julkort har anlänt från Frankrike. Det kom från vår kära Granne. Hon önskar oss God Jul och Gott nytt år. Det är trevligt, hoppas att hon även fick vårt julkort.
Jag studerar kuvertet innan det skulle kasseras och ser två ovanliga saker. För det första kostar det bara 0,77 euro att skicka ett brev utomlands från Frankrike mot 12 kr från Sverige.

För det andra, mer intressant fakta, att vår granne har en egen adresslapp med hänvisning till La Ligue contre le cancer. 

Efter snabb Internetsökning får man veta att det är en frivilligorganisation som stöder forskning inom onkologi. Är vår granne medlem, donerar pengar eller någon i hennes familj som drabbats? Jag önskar att jag kunde bättre franska för att få veta mer om henne.

Vinterljus

Nu är det som mörkast i Sverige och när snön försvann i Göteborg under de senaste dagarna verkar det vara kolsvart. Var gör man? Vi har inte firat NyÅr hemma i Sverige minst på 10 år. Vi har alltid åkt till varmare breddgrader, först till Kanarieöarna. Men efterhand förstod vi att det egentligen inte är värmen som vi saknar utan ljuset. Den minimala tiden med ljus hemma på vintern räcker inte till, därför flyr vi. Sedan upptäckte vi södra Spanien och där tillbringade vi jul- och nyårsledigheter och som tur var hade vi alltid bra väder där nere.
Och nu har vi ett hem i södra Frankrike. Där mörknar det först vid 6 tiden i slutet av december (en timme tidigare än i södra Spanien, men det kvittar). Är det inte rena lyxen för oss nordbor och den finns bara 2,5 timmars flygresa härifrån?

Marseillan i december 2011

Jul och annat...

Nu är det mycket på gång, julförberedelser med allt vad detta innebär. Julklappsjakt, julpyntning och julfester. Samtidigt förbereder jag mig för en av de största förändringarna i mitt liv. Nu byter jag nämligen jobb, så efter att vi kommer hem från Frankrike går jag direkt till min nya arbetsplats. Bokstavligen går, för det nya kontoret ligger 900 m från mitt hem. Så klart var den anledning inte avgörande i mitt beslut att byta jobb, men det kom som en trevlig bonus.
Det känns lite vemodigt att lämna det förra stället där jag har jobbat länge, och nu följer det avskedsfester, avskedslunchar och avskedsfika efter varandra. Förra veckan var det en överraskningsfest som jag gick till i tron att jag skulle äta ute med min väninna. Det visade sig att hela avdelningen var med inklusive min tidigare och numera pensionerade chef.
Jag visste inte att jag hade så många kollegor som ville träffa mig och vise versa innan jag sticker. Nu börjar jag förstå att jag kommer att sakna dem allihop. 

Men som fransmännen säger c'est la vie. Livet går vidare, helt enkelt.

Jul i Marseillan

Nu fuskar jag lite och publicerar bilder från förra årets jul i Marseillan. I år kommer vi bara vara där nere under Nyår, så det är en lång väntan (tre veckor) kvar! Hoppas att de pyntar staden lika fint som förra året

Kyrkan med pynt

Huvudgatan

Blomsterbutik

Julkrubba, där människorna är inte på riktigt men djuren är levande

Kostnaderna

Nu, efter mer än ett år av ägande av huset vet vi vad kostar att ha ett semesterhus där nere. Jag är väldigt noga med ekonomi, om Charlie och Mathias från Lyxfällan skulle ställa mig mot väggen, så skulle jag utan att blinka kunna svara på alla deras frågor. De skulle nog inte göra en show med mig, jag skulle bli ett skräckexempel på en redig person som kanske hör till det förflutna. Förresten, det är inte medfött, utan jag fick lära mig hantera pengar efter några ekonomiska snedsteg i ungdomen.
Vad kostar egentligen att ha ett semesterhus, bortsett från eventuella huslån och renoveringar? Jag försökte hitta denna information innan vi köpte huset, men ingen verkar vara villig att dela med sig av de hemliga siffrorna.
Den störta bördan är skatten. I Marseillan är den lite högre än i inlandet, men inte lika hög som t.ex. i Sete. Som jag förstått det spelar innehavande av en terrass/tomt en avgörande roll i hur skatten räknas ut. Ju större terrass, desto dyrare blir skatten. I vårt fall betalar vi ca 1100 € totalt för båda skatterna. Försäkring, el och vatten (för 8 veckor boende) kostade oss ca 500 €, de två sista utgifterna kan man ju påverka själv. Kanske skulle man ha valt ett flexibel elavtal, men det fixar vi senare.
Så vi betalar ca 1600 € per år, i svenska kronor ännu billigare. Man kan jämföra detta med att ha två bilar med boende parkering i centrala Göteborg, om de inte är miljöbilar förstås.

En vinterdag i Göteborg

Sol och snö är en ovanlig kombination i Göteborg. Vid dessa sällsynta tillfällen är man glad att bo i Norden...

Hinsholmskilen

Stora hamnkanalen och Tyska kyrkan

Hus på rue Galilée

Hos mäklare ADR Immobilier såg jag ett stort borgerligt hus till salu. Det ligger inte så långt från vårt hus och jag kommer ihåg det från i höstas.

Vilken kåk, 235 m² boarea med 9 rum, snygga mosaik golv, högt i tak, öppna spisar fast de är igenbommade. Men det krävs en varsam totalrenovering för att huset skall återfå sin forna glans.

Bilderna tagna från ADR sida

I mitt huvud börjar tankarna att snurra direkt; tänk att köpa och renovera huset, öppna B&B och äntligen flytta till Marseillan nu. Sedan landar jag på jorden igen och kommer på att jag inte är alls någon vidare hantverkare. Dvs allt som jag gör med händerna blir inte alltid så bra, och det skulle vara synd om min man om han skulle behöva dra hela lasset. Och om jag skulle få mina önskningar uppfyllda, då skulle jag köpt vartannat hus i staden. Men jag tycker ändå att det är positivt att äntligen börjar sådana hus säljas istället för att stå och förfalla ännu mer. 

Förresten vad gör jag på mäklarsidorna? Trots att vi har köpt huset för mer än ett år sedan, är jag fortfarande nyfiken på vilka hus som säljs. Ju oftare vi är där nere, desto fler och fler hus känner jag igen

L’Ancien hôpital

På rue de l'Hôpital ligger det gamla sjukhuset som sedan länge är övergivet. Vi brukar passera den gatan på väg till Carrefour och vi stannar alltid och beundrar den ståtliga byggnaden. Att döma av den gamla skylten med besökstider fungerade byggnaden sist som ett ålderdomshem. Många gånger har en tanke slagit oss om att det skulle kunna vara kul ta hand om det enorma huset och restaurera det.

L’Ancien hôpital

När vi var i Marseillan sist såg vi en notis på borgmästare annonstavlan med kallelse till ett möte som skulle avgöra ödet för det gamla området. Nu har jag läst på nätet att man till min förskräckelse planerar att riva de befintliga byggnader och ersätta dem med fyrkantiga bostadslådor. Tydligen är det samma arkitekt som ritar detta nya hus för det ser likadant ut som alla andra nytillkomna hus som ligger lite varstans i utkanterna av Marseillan. 

Nya planerade bostäder 

Jag känner mig redo att gå med i en slags husockupantrörelse för att rädda l’ancien hôpital i Marseillan. Undrar om det finns en sådan rörelse där nere och hur man i så fall ansluter sig dit?

Boris Vian

För någon månad sedan sändes det i svensk TV ett program om Boris Vian. Jag blev väldigt lyrisk tills min man frågade mig ”Vem är Boris Vian?” Nu blev det min tur att leka besserwisser och berätta om Boris Vain som var författaren till en enastående surrealistisk roman L'Écume des Jours (Dagarnas skum). När jag var ung var jag helt tagen av den tragiska kärlekshistorien, men nu är det bara den slutliga lysande scenen som fastnat in i mitt minne: en dialog mellan en mus och en katt. Den känslosamma musen försöker övertyga katten att äta upp henne för att hon inte står ut med att se huvudpersonens lidande och den mätta och förnuftiga katten vägrar.

Däremot var Boris Vian pseudoamerikanska thriller J'irai cracher sur vos tombes (Jag ska spotta på era gravar) förfärlig tyckte jag . Då vägrade jag tro att det var samma person som skrivit dessa båda böcker.
Men det som var nytt för mig och som jag fick lära av programmet var att Boris Vian även jazztrumpetare och låtskrivare.
Jag önskar att svensk television skulle sända fler sådana program och jag skulle inte missa dem..

Taxe d’Habitation

I veckan fick vi en påhälsning från den franska staten igen, nämligen har vår andra skatt Taxe d’Habitation anlänt. Den kom ett lika tjusigt kuvert som den första Taxe Foncière. Den nya skatten är 21% dyrare än den första och inkluderar även 125 euro i TV-avgift . Denna gången visste vi hur det fungerar – direkt till skatteverket hemsida, knappar koden och vårt bankkonto – och allt är klart på några sekunder.
När den första skatten skulle betalas den 15 oktober var vi i Marseillan. När jag loggade in på vår franska banksida upptäckte jag att summan inte hade dragits, inte heller dag två eller dag tre. Då bestämde vi oss att besöka banken personligen. Den unga fransmannen i receptionen blev väldigt entusiastisk när han upptäckte att vi var från Göteborg. Han hade besökt Göteborg i somras och tyckte att staden var trevlig trots all regn. (Förresten, det var min inledande fråga om regnet, och han svarade att han inte bryddes sig om regnet för han var trött på all sol hemma) Han nämnde att banken inte fått vårt godkännande (tydligen hade vår fax och samtalet vi ringt en månad tidigare inte blivit noterat någonstans), men egentligen spelar det ingen roll för banken brukar ändå betala räkningar från kända aktörer som skatteverket eller vattenbolag. Han rekommenderade oss att vända oss till skattekontoret istället.
Damen på skattekontoret pratade inte engelska och kände inte heller till skatteverkets hemsida för att de inte hade Internet på kontoret. Enligt hennes register hade vi inte betalt vår skatt. Men vi fick en liten notis på engelska där det stod att skatten dras 10 dagar efter förfallodagen om man betalar via nätet. Och det gjordes det till sist.
Så saker funkar i Frankrike fast på lite annorlunda sätt än här hemma

Chanson d’automne

Den gråa och regniga hösten verkar aldrig att ta slut. Det känns som man nedsänker sig i mörkret, i en dimma, i ett slags melankoli. Den stämningen förmedlar en av mina favorit poeter, Paul Verlaine perfekt  i sin dikt ”Chanson d’automne”(Sången om hösten) .

Les sanglots longs

des violons

de l’automne

blessent mon coeur

d’une langueur

monotone. 

Det är omöjligt att återge diktens melodi med alla franskans nasala ljud och diftonger på svenska, så det är bäst att lyssna på dikten på originalspråket.

Franska filmpärlor

Några av franska filmer har jag sett flera gånger och jag väntar på den dagen när jag kan se dem utan att läsa textremsan.

Dessa tre filmer finns högst upp på min egen topplista:
Il y a longtemps que je t'aime (Jag har älskat dig så länge) med underbara Kristin Scott Thomas.
Les diaboliques (De djävulska) från 1955, en briljant mordgåta, en av de bästa filmerna i Hithcock stil, fast mycket bättre.
Le hérisson (Igelkotten). Jag och min kollega har sett den på Hagabion, en liten biosalong som ibland visar franska filmer. Den lilla salen var proppfull trots onsdagskväll; publiken bestod av damer i övre medelåldern. Och när den stilige Ozu uppvaktar den grova portvakten madam Michel, var det nästa samma stämning i salen som om tonårstjejer skulle tittat på Pretty Women – samma hopp och tro att prinsen äntligen har kommit, trots damernas ursprung, yrke, och nu även ålder. Och när madam Michel dör i filmen, hördes det en besviken suck i salen, det förblev bara en saga trots allt. Fast filmen handlar så klart om mycket annat.
Andra filmer som jag spontant tänker på är en mysig komedi Les femmes du 6ème étage (Kvinnorna på 6:e våningen); en må-bra-film La tête en friche (Mina eftermiddagar med Margueritte) med numera riktig tjocka men lika enastående Gérard Depardieu i huvudrollen; en 80-tals gapskratts komedi Les Fugitifs (Ett rån för mycket) med Depardieu och Pierre Richard och så klart Jean de Florette med samma Depardieu.

Fortsättning följer...

Hus i Marseillan, del 3

Det finns hus i Marseillan som ligger utanför stadskärnan och som väcker beundran. Ett hus ligger precis vid mynningen till kanal Midi och ser definitivt obebott ut innan man märker tvätten som hänger på tork. Bredvid står det ett förfallet förråd och man undrar varför ingen har byggt lägenheter där för läget är helt fantastiskt 

Det andra huset ligger vid de öppna vinfälten i riktning mot Meze. Vi upptäckte huset som ligger lite avsides när vi var ute på upptäcktsresa, vi cyklade längs de smala vägarna mellan vinodlingarna och Étang de Thau när det plötsligt dök upp. 

Vi passerade på deras gårdsplan och såg en vy, som i mitt huvud förknippas med hur ett fransk hus på landet ska ser ut

Franska filmer

Jag har växt upp med franska filmer och musik. Min barndomsidol var Alain Delon, speciell i filmen ”Zorro” från 1975; den bästa komiken var så klart Pierre Richard; och när sångaren Joe Dassin dog i 1980 var jag och min kompis helt förkrossade.

Nu när vi har anknytning till Frankrike kändes det helt naturligt att väcka mitt tidigare intresse för fransk kultur igen. Då är lika självkart att börja med att titta på franska filmer igen. Under det senaste året har jag sett ca 80 franska filmer, mest hyrda på biblioteket. Min man som inte var bekant med det franska kulturarvet sedan tidigare var motständig mot detta (”Oh nej, inte en fransk filmkväll nu igen”) och klarade bara av att se en fjärdedel av filmerna. Jag måste erkänna att några av filmerna fick jag själv plåga mig igenom, men bland andra fanns en del riktiga pärlor.

Heavenly Hérault

Nu händer det inte så mycket – men om mindre än två månader åker vi till Marseillan igen, denna gången via Barcelona. Ryanair har uppehåll i sina rutter från Göteborg eller Oslo på vintern, så det blir en längre sträcka för oss att köra där nere
Vår kära granne har erbjudit sig att sätta på värmen i vårt hus dagarna innan vi kommer. Det var snällt av henne; hon blev nästan lite sur när jag sa att om det blir problem för henne behöver hon inre bry sig om detta. Vår elcentral är placerad ganska högt upp så man måste klättra upp på en stege för att nå den, men hon tyckte inte att det var något bekymmer.

Och nu i väntans tider blev jag extra glad när jag såg en artikel i Compete France som handlar om Hérault. Där nämns det även om vårt Marseillan trots att det bara var i en mening. Artikeln är en riktig hyllning till departementet, och till sist beskrivs det fenomen som drabbat även oss: man kommer dit och man vill aldrig lämna detta himmelrike. 

Floden Orb vid Roquebrun

Göteborg i Lonely Planet

Det var roligt att Lonely Planet har placerat vårt Göteborg på andra platsen på listan över mest prisvärda resemål i hela världen. Första platsen gick till Rio och tredje till Namibia. Allvarligt talat kom det som en liten överraskning, jag har svårt betrakta Göteborg som ett attraktivt turistmål bakom allt regn och för att inte nämna priserna.
Men hur är det att se Göteborg med turistögon? Själv turistade jag i Göteborg i 1992, då pågick det ett Europamästerskap i fotboll, staden var full av holländare som hejade på sitt lag mot Sverige. Det var även en ovanligt varm juni i Sverige, resten av Europa led av en kallfront med regn. Man åkte Paddan, gick på Liseberg, besökte Nya Älvsborgs fästning och Marstrand, promenerade i Botaniska trädgården och beskådade mammutar på Naturhistoriska museet. Och överallt på gatorna var det glada och trevliga människor, det kommer jag särskilt ihåg.
Så kanske är inte alls dumt att semestra i Göteborg och det är rätt att Göteborg kom så högt upp på listan?

Chocolat Noir

Jag saknar många saker som finns i Frankrike och som inte går att köpa i Sverige. Efter dagens middag blev jag sugen på chokladglass Chocolat Noir som vi brukar köpa där nere på Carrefour. Den innehåller 70% mörk choklad från Equador och är den godaste chokladglass som jag någonsin har ätit. I alla fall kändes det så. Men just den sorten importeras inte till Sverige, eller så har vi helt enkelt inte hittat den. Och tyvärr går det inte heller att stoppa glassen i resväskan på väg hem.

Förresten, hur kan det komma sig en av mina favorit chokladkakor från Lindt kostar runt 1,3 € där nere och här hemma kostar samma kaka 22 kronor?

Hus i Marseillan, del 2

Runt den gamla stadskärnan i Marseillan finns det breda boulevarder som var anlagda på 1800-talet när folk hade blivit rika på handel via Kanal Midi . Då byggdes de fina stora vinbondehusen ”Maison de Viticulteur” längs boulevarderna
Nu är det många av de husen som har tappat sin forna glans. Man tror att husen är övergivna tills man ser någon äldre dam försiktigt kliva ut genom dörren. Dessa hus har ofta enorma förråd som användes som lagerlokaler på den tiden och nu nyttjas de som garage. Vår granne Cloude har sina två bilar stående i ett sådant utrymme som han hyr av någon. Man kan lätt placera ytterliga 5 bilar där

I detta hus bor en äldre dam, fast än att dörren verkar vara helt igenbommad.

Det här huset vid boulevard Jean Bertouy har en enorm park med allé som leder till de stora portarna. Fönsterluckorna är utformade i provensalsk stil, men här i Landuedoc brukar man ha släta ytor på luckorna. 

Hemlängtan

Den gick fort, veckan efter att vi har kommit från Marseillan. Nu känns det overkligt att förra söndagen hade vi en bjudning för våra vänner som är permanent bosatta i departementet Aude. Vi åt ostron, gratinerade musslor, ostar och andra läckerheter från Frankrike. Sedan träffade vi ett svenskt par som också har köpt ett hus i Marseillan, nästan vid samma tid som vi och i närheten av var vi bor. Vi ses säkert i nyårsveckan som både vi och de ska tillbringa i vår by.
Men nu känns det vemodigt att vara så långt borta från en plats som man verkligen har förälskat sig i.

Rue de l'Amour

Huset är borta

I somras förundrade vi oss över ett hus i Marseillan. Det såg livsfarligt ut. Man hade försökt att stötta väggarna för att rucklet inte skulle rasa samman 

Nu i höst letade vi efter huset igen och kunde inte att hitta det. Det var bokstavligen borta. Undra vad de tänker göra med tomten?

Husen i Marseillan

Under vår senaste vistelse har vi strosat mycket på gatorna i Marseillan. Ibland passerade vi samma gata flera gånger och varje gång häpnade vi över nya detaljer, som om man såg gatan för första gången
Det finns många små hus i Marseillan som består av ett rum på varje våning. Men man kan inte avgöra utifrån om huset verkligen är litet, för att ibland har de små husen en innergård.
Oftast står dörrarna på dessa små hus halvöppna för att släppa in ljuset. Detta är för att första våningen som innehåller kök/vardagsrum sällan har separata fönster. 

 Man kliver direkt i ett vardagsrummet, lite ovant för oss här i Sverige. Man vill ju ha en hall för att hänga sina sommar-, höst- och vinterjackor. Fast de har ju inte såna problem med kläder där nere

På Beziers flygplats

Flygplatsen var liten och påminde om Säve flygplats i Göteborg. Bussen till flyget kom för tidigt så vi var nästan en av de första som skulle till Rygge. Då satt man där och observerade inkommande passagerare. Jag måste erkänna att jag har aldrig sett så många Louis Vuitton väskor på ett och samma ställe. Det är nog den största skillnaden mot vårt lilla Säve.
Framför oss satt en ung norska, hon var inte äldre än 20 år. Hon hade sommarkläder på sig och tunna ballerinaskor. Efter ett tag kom hon på att hon skulle till Norge, öppnade sin väska och tog fram en stövlett. Hon måste ha packat sina kläder som hastigast för att allt låg huller om buller. Hon letade vidare men snart insåg hon att den andra stövletten inte var med i väskan. Då ringde hon något och berättade att hon hade glömt sin andra sko på hotellet.
Det kändes nog inte så kul att hamna i Norge i oktober med bara tunna ballerinor på fötterna eller hur? Då är mina problem med olika färg på skor var bara en liten bagatell

Hemkomst

Just nu har vi kommit tillbaka hem till Sverige från vårt hem i Marseillan. Att flyga till Beziers via Norge fungerade alldeles utmärkt - det var bra bussförbindelse från flygplatsen i Vias till Marseillan och bra väg till Norge från Göteborg. Kanske kommer vi att flyga flera gånger den här vägen istället för via Girona. 

Det har varit en väldigt avslappnad vecka. Vi gjorde i stort sätt INGENTING. Det var så skönt att bara vara. Ingen bilkörning på jakt efter möbler, inget Internet som vi är så beroende hemma och inga shoppingrundor som jag brukar lägga lite för mycket tid på i Sverige. Vi åt god mat, drack gott vin och promenerade på gatorna i Marseillan och runt Étang de Thau. Ibland är det befriande att inte hela tiden behöva tänka på plikterna som man har som husägare

Fyr vid Étang de Thau

Höst i Marseillan

Nu på hösten ser man tydligt vilka som är bofasta eller som äger hus här. På sommaren är det lätt att göra misstag för att det är så många som turistar här nere. Nu känner man igen lite människor, inte bara de som bor på vår gata. Tisdagsmarknaden har betydligt färre besökare, flera restauranger i hamnen är öppna bara under lunchen. De unga grannflickorna har också försvunnit, kanske var de här bara på sommarlovet hos sina morföräldrar. Det är mycket tystare på gatorna nu. Samtidigt märker vi att det finns flera besökare hos de olika mäklarfirmorna. Vi minns att vår mäklare poängterade att de riktiga husköparna anländer hit just på hösten. Och priserna har stagnerat något, nu tyckes de ligga på en mer realistiskt nivå. Även många renoveringarna av hus är igång, vi ser och hör ljud av borrmaskiner och hammare här och där. Till och med det unga paret som bor granne med oss håller på att renovera. Positiva tecken tycker vi.

Rue Ledru Rollin

Räddningsinsats

På vår gata är det inte bara grannar utan även katter som är observanta på saker som händer här. En av våra grannars katt passerade som vanligt vår dörr men sedan stannade hon vid stupröret på vårt hus. Jag skulle inte sett det om jag inte stod och småpratade med grannen som uppmuntrade oss att åka och sola. Katten var väldigt intresserad av stupröret, hon satt och stirrade på det.

Jag gick in och ut från huset men katten satt kvar. Jag blev också nyfiken och gick fram. Katten hoppade upp på fönsterbrädan och släppte inte röret med blicken. Jag också började stirra på röret. Då hörde jag svagt krafsande ljud inuti röret. Satt det en mus där inne, 2,5 m upp från marken? Jag ropade på min man. Vi knackade på röret och hörde ljudet igen. Då bestämde vi oss för att spola vatten genom röret. Vattnet passerade utan hinder, inget annat kom med. Kanske satt det en fågel där inne? Alltså borde vi försöka oss på att ta ner stupröret. Det tog en stund, för rören satt fast i varandra och var inte utbytta på många år. I den första delen av stupröret satt det en stor sten, i den andra en tennisboll. Och när vi tog ner försiktigt den tredje delen kom det ut två små fåglar ur röret, troligen svalor och flög iväg. De flög precis ovanför marken så svaga (och genomblöta?) var de. Och vi som spolade dem med vatten! Tur att katten redan hade försvunnit.

Hoppas att de överlever . Om fåglarna hamnade i vårt stupröret genom hålen från vår terrass måste vi nog sätta ett nät över för att förhindra flera missöden...
På kvällen stannade en annan granne för att prata med oss. Plötsligt ställde hans hund sig i en ”jaktposé” och stirrade in i vår hall. O nej, vad ska vi ta ner denna gång?

Norskt igen

Norge och norskt verkar förfölja oss. I hamnen såg vi en norsk båt, en 29 fots snipa. På kajen satt en barfota, glad norrman och solade trots den kalla vinden. Vi stannade och pratade lite. De hade gått via kanalerna i Europa ner till Marseillan. Det hade tagit dem tre månader att segla ner och nu planerade de att stanna här fram till april. Han nämnde att han har träffat många svenskar som har hus här nere, men att han själv inte var ”husmänniska”. Med norska oljepengar man kan man nog leva gott som pensionär även i Marseillan.

Vår kära granne

Strax efter att vi klivit in i huset hörde vi en knackning på dörren. Det var en kille som mäter förbrukning av vatten. Han frågade oss om vi kände grannen som bor i huset mitt emot oss. Grannen är lite av en snobb och han har tydligen inte vattenmätaren tillgänglig för kontroll utifrån huset. Nej, vi var inte bekanta med honom. I samma ögonblick dök upp vår kära bevakande granne upp och jag hörde henne berätta att just den grannen inte umgås med någon på vår gata och att hon inte har nycklarna till hans hus heller.
Så kom en annan av de boende och de fortsatte att diskutera andra saker. Vi fortsatte att packa upp våra väskorna. Sedan knackade på dörren igen. Då var hon där, vår kära granne. Det blev mycket pussar på kinderna, ”ca va?” ”ca va”. Hon beklagade sig över att vädret just idag har blivit mycket kallare. Jag ville tacka henne för hennes vänlighet och gav henne som present en Kosta Boda skål. Jag hade även skrivit ett kort med en beskrivning av glasbruket på franska. Hon blev stormförtjust. Innan hon gick sa hon att varje gång när jag behöver hjälp är det bara att ringa på hennes dörr
Men det var hon som behövde hjälp någon timme senare. När hon höll på att hänga tvätten på tredje våningen, föll ett par byxor ner och fastnade på luftkonditioneringen på andra våningen. Så min man som är ganska lång fick leka ”räddaren i nöden”

Huset

Medan vi gick på det trånga gatorna fungerade vi på hur huset skulle se ut nu efter fasadrenoveringen. Alldeles innan vi kunde se huset stannade jag och tog några försiktiga steg fram. Först kände jag inte igen huset, för att fasaden såg så väldigt ljust ut, tidigare var var nästan svart. Helt otroligt vad en fasadtvätt kan göra. Den små lagningarna på fasaden som skiljer sig lite i färgen från original putsen stör oss inte, det är så franskt. Den franska muraren som även är målare kunde verkligen sin sak och allt som vi önskat att få gjort var utfört.

Fasad innan

Fasad efter

På väg ner

Det norska hotellet visade sig vara riktigt bra och de serverade oss frukost på begäran redan kl 04:30. Frukosten var fantastisk, med massor av olika saker att välja bland, till och med färskpressad apelsinjuice fanns framme

Marché Rygge Vest Airport Hotel

Norska motorvägar var belysta, något som i stort sett saknas på svenska motorvägar. På Rygge flygplats var allt väldigt väl organiserad, vår lilla flygplats Säve kan se sig distanserad med hästlängder. Kanske kunde man tycka att en flygplats så nära Göteborg kunde ha liknande standard som en som ligger ute på landsbygden i Norge

Vi har aldrig flugit till Beziers förut, det var häftigt att se alla bekanta platser från flygplansfönstret. När jag såg Millau, kändes det som om vi var redan hemma. Vi flög förbi Magalas, Murveil-les-Bezires och Beziers. När flyget girade för landning såg vi även vårt Marseillan. Till vår lättnad så fanns byn kvar precis som vi lämnade den i somras.
Efter att ha landat, väntade vi och några få andra passagerare på bussen i några minuter, för att planet från Ryanair hade som vanligt landat lite för tidigt. Bussföraren ropade ”Direction Agde” och vi klev ombord. Det visade sig att det är bara vi som skulle till Marseillan, så för 1,5 euro var hade vi bussen för oss själva. Och efter 20 minuter var vi framme i Marseillan.

Norge

Det blev till slut ett extra stopp i Norge på väg till Marseillan. Från början tänkte vi att köra direkt hemifrån till Rygge flygplats som ligger 230 km bort. Det kändes så enkelt att köra mitt i natten när vi i augusti tittade på olika resvägar. Men nu, på hösten när det har regnat oavbrutet i ett par veckor är tanken att köra klockan två på natten plötsligt inte lika attraktiv längre. Så i sista minuten bokade vi ett hotell nära flygplatsen.

Det var smidigt att köra, det tog exakt 2,5 timmar. Det är motorväg hela vägen från Göteborg till Rygge med undantag av en sträcka på ca 15 km, och sedan tillkommer det en tullavgift på 23 svenska kronor. 

Hotellnatten kostade i och för sig mer än våra flygbiljetter, men det är en upplevelse i sig själv. Det är ett rent och prydligt hotell, men det är så kallt på rummet och alla mina lusekoftor finns kvar hemma. Nästa gång måste man planera bättre om vi först åker norrut för att komma söderut.

Stressigt?

Det har varit en riktigt hetsig höst. Sitter på jobbet och försöker koncentrera mig. Tankarna snurrar som i en Marcel Proust roman. Jag måste tänka på det och på det, och på det tredje. Förresten, mötet men den franska muraren är bokat för slutbesiktning och betalning. En en fin present till vår granne som har bevakat vårt hus måste köpas. En liten uppsats på franska måste lämnas in. Stopp, nu måste jag tänka på jobbet igen...
Min blick glider från arbetsbordet ner till golvet, förbi mina fötter och till papperskorgen. Vänta lite. Jag stirrar på mina skor, det kan inte vara sant. Efter en minut konstaterar jag att det faktiskt är sant. Jag har på mig två olika skor, en brun och en svart stövlett. Hur i hela världen kunde det ske? Om halvtimme ska jag på en fin lunchrestaurang!
Nu förstår jag att jag måste åka till vårt älskande Marseillan, för rekreation.

Slottskogen

Det bästa med Göteborg är Slottskogen som ligger nästan mitt i stan och kan jämföras med Hyde park i London. Om det är bra väder ser man nästan folktåg av alla promenerande göteborgare där.

Vi bor ganska nära, men konstigt nog besöker mer sällan Slottskogen. Man kanske inte uppskattar det som man har tillgång till 

Uppe på bergen finns det hägnar med får, hjortdjur, get och så klart älgar. De är lyckligt lottade just nu med tanke på älgjakten som har börjar i oktober. De verkar trivas där för att varje höst ser man en ny älgkalv 

Och varje gång när jag passerar dammen där de tjocka gässen bor kan jag inte hjälpa att jag tänker på samma sak. Undra om en av dem skulle få plats in i min ugn och hur den skulle smaka då. Så varje gång jag går förbi räknar jag dem för att se om någon annan har fått samma idé. Men som tur är alltid alla kvar

Vatten i Marseillan

Nu har vi äntligen fått tillbaka pengarna för vattnet som bolaget SDEI överfakturerade oss för i våras. Det tog hela 4 månader sedan vi påpekade felet, men det fungerade till slut. Med meddelandet om återbetalningen fick vi även en rapport om vattenkvaliteten.

Ingen bakterier/parasiter eller nitrater rapporteras; det hittades ett liten mängd av bekämpningsmedlet men som ändå ligger under gränsvärdet. 

Men rapporten bevisar även det som vi upptäckte själva - att vattnet i Marseillan är väldigt hårt. Detta orsakar problem som just vi inte har i Sverige. Det bildas kalkbeläggningar i kaffemaskinen, duschhandtagen och i en vanlig kastrull efter kokning, det är svårt att få tvätten ren, man måste ständigt köpa vatten på flaska mm. Men det som mest irriterar mig är att tvätta håret, eller rättare sagt hur håret ser ut efter tvätten. Jag löste problemet genom att köpa ett väldigt dyrt schampo för hårt vatten och det fungerar någorlunda. 

Men vi måste nog läsa på om hur man hanterar det lilla problemet i framtiden

Compromis de Vente

För att slutföra husköpet fick vi besöka en notarie för att skriva på s.k ”Compromis de Vente ”. Mäklaren var från Agde och en engelsktalande notarie fanns också i Agde så bokade han ett möte där. Det nybyggda notariekontoret låg i det dyraste området i Agde bland lyxvillor gömda bakom höga murar. Själva kontoret var inte skyltat överhuvudtaget, men inne på kontoret fanns det massor av lagböcker så vi blev till slut övertygade att vi kom rätt
Vår notarie visade sig vara en kraftigt överviktig ung kvinna, hon välkomnande oss på engelska och det var nästan allt som hon kunde på det språket. Så vår mäklare fick leka översättare den gången också. Hon förklarade för oss att vi höll att genomföra ett husköp, berättade om alla förpliktelse och rättigheter. Eftersom att vi skulle betala kontant, så det var inga diskussioner om någon banklån. När det kom till handpenningen, frågade hon oss om vi ville lägga 10% av totalsumman.
Tidigare hade vi av annan mäklare fått veta att det egentligen inte lagstadgat om exakt procent, så man kan betala så lite som man vill. Så min man föreslog 5%. Notarien tittade på oss och efter en stund sa hon glatt OK. Sedan frågade hon oss om vi ville betala handpenningen nu. Vi tittade på varandra, detta var en nyhet för oss och vi sa nej. Vi kunde tidigast betala om 2,5 veckor när vi kommit hem. Även denna gången såg notarien lika glad ut och sa OK. Vi fick signera varje blad i det bibba av pappret som ingick i kontraktet. Den bibban skulle åka senare till Paris till ägarinnan av huset för hennes signering, men vi fick även ett exemplar med oss hem
När vi lämnade kontoret, sa mäklaren att han var förvånad att notarien inte kunde engelska trots allt. Han såg kanske en möjligheter att förhandla om högre lön med sin chef.
Det som är trevligt med husköp i Frankrike är en s.k. ångervecka. Man får en ångervecka som beräknas från dagen när man fått brevet med Compromis de Vente med allas signatur från notarien per post. Man får t.om. tillbaka handpenningen om man vill häva köpet under de 7 dagarna och man behöver inte ange något orsak heller.

Huset och vi fyller 1 år

Idag är det exakt ett år sedan vårt hus blev vårt. Den viktiga dagen började egentligen dagen innan. Då fick vi öppna ett fransk bankkonto och försäkra vårt hus.Vi träffade vår franska mäklare vid bank Credite Agricole i Marseillan. 

Crédit Agricole i Marseillan

Tyvärr, var den engelsktalande banktjänsteman som mäklaren bokade tid med sjuk, så vi träffade en ordinarie som inte pratade något annat språk än sitt eget. Hon erbjöd oss olika konton som vi inte riktig förstod skillnaderna mellan så vi valde det näst billigaste. Sedan tecknade vi en husförsäkring. I vår situation var det smidigt med att ha allt i samma bank. När vi är mogna att jämföra mellan olika bolag på franska, så kanske vi byter 

Betalningen av försäkringen var lite annorlunda för det gick inte att betala med kort på banken så vi fick gå ut till en bankomat, hämta pengarna, fylla i en blankett som vi lämnade tillsammans med pengarna till den franska banktjänstemannen. Bankkort och checkhäfte skulle skickas till vår adress i Sverige 

Bageri som ligger nära vårt hus

Nästa dag träffade vi mäklaren, vi inspekterade huset tillsammans med den f.d. ägarinnan och sedan åkte till notarien i Agde. Hos notarien upptäckte vi att vi fortfarande inte var gifta, detta misstag skyllde notarien på sin sekreterare som skrev ut fel dokument. Kontraktet byttes ut mot det riktiga, notarien kollade att vi hade tecknat en husförsäkring, sedan läste hon högt upp att köpet genomförs enligt fransk lag, nycklarna överlämnades till oss, ägarinnan ringde till sin bank och överförde mäklararvodet till mäklaren. Så till slut blev alla nöjda. 

 Efter att vi lämnat notarien, ringde mäklaren till vatten- och el-bolaget och meddelade att huset bytt ägare. Något godkännande från vår sida om automatiskt autogiro behövdes konstigt nog inte.

Så åkte vi tillbaka till huset och precis när vi satte nyckeln i låset kom vår granne fram för att hälsa.

Noilly Prat

Noilly Prat Ambre

Idag skulle jag ta fram ett vin från vårt vinförråd som vi hade kört hem från Languedoc. Så plötsligt upptäckte jag en låda med 3 flaskor från Noilly Prat som vi inhandlade på deras bryggeri i Marseillan och som vi har glömt bort. I somras besökte vi Noilly Prat, träffade en svensktalande dansk tjej, som var mycket trevlig. Vi provsmakade två för oss okända smaker – Rouge och Ambre. Dessa smaker finns inte att köpa här i Sverige och tydligen inte heller i resten av världen. Ambre (vanilj smak) var helt klart vår favorit så vi köpte med oss en låda hem.

När vi var där, kom det in ett franskt par i medelåldern och de verkade ha bråttom. De bad att få provsmaka de två sorterna, drack hastigt ur och tackade för sig utan att köpa något. Är det så man ska bete sig för att få en gratis sup?

Senaste nytt från vår bevakande granne

Efter att själv ha pratat med vår granne om nycklarna och muraren, bad jag min kollega som pratar franska flytande att ringa till henne. Jag satt bredvid honom och försökte förstå vad de sa.
Vår granne är en mycket pratsam kvinna, och hon pratade oavbrutet i 15 min och jag hörde min kollega hinna säga ”Ou", ”O ou?”, ”Ou???” 3 gånger under hela samtalet. Madam meddelade att ingen nyckel hade blivit hämtad och att ställningarna på vårt hus stod lite i vägen samt att muraren inte dök upp mer. Samtidigt passade hon på att berätta om de irländska grannarna, om bageriet bakom hörnet, och att madam Pri pratar lite franska men hennes man, han pratar inte alls. Förvånade över att vår murare hade uteblivet, bad vi att få återkomma senare i veckan. Madam var väldigt noggrann och bokade tid med oss för ett telefonsamtal
Igår ringde vi igen. Madam meddelade att muraren hade slutfört jobbet och hade städat efter sig väldigt fint samt huset ser ”trés bien” ut. Hon hade noterat varje veckodag och de timmar när muraren jobbade. Nycklarna blev inte återlämnade till henne, kanske pga att muraren vill försäkra sig om slutbetalningen. Innan hon avslutade samtalet frågade hon min kollega om han kanske kunde tänka sig att besöka Marseillan och bo i vårt hus för att han är så trevligt att prata med.
Nu längtar vi efter att se hur vårt hus ser ut efter renoveringen, men vi kunde inte be vår 70-åriga granne att ta bilder på huset och skicka till oss. Det finns ju gränser för grannsamverkan.

Taxe Foncière

Nu har tax fonciére (fastighetskatt) anlänt i vår brevlåda. Man konstaterar direkt att den är något högre än vi hade räknat med. Kanske var vår mäklare inte så noga med de rätta uppgifterna eller så lämnade f.d. ägarinna upplysningar om skatten som hon hade för 2 år sedan? I Marseillan är det relativt dyr fastighetskatt i förhållande till bostadsytan jämfört med andra byar längre bort från havet och de höjde skatten med 0,40% i år. Men vad ska man göra - bara se glad ut och betala

Vår skattsedel

Hur betalar man skatt i Frankrike? På skattsedeln står det olika alternativ, så vi väljer det första ”payer directement”. Jag går till deras Skatteverket. Matar in vårt ”numéro fiscal” samt référence och voila – alla uppgifter finns där och en knapp Confirmer. 

Men där är bara en hake - vi måste omgående skicka vårt godkännande för autogiro från skatteverket till vår bank, annars så studsar räkningen tillbaka. Kanske kan man faxa ett signerat dokument till vår bank? Mailet funkar si så där nere, de svarar men med några månaders fördröjning. Testar imorgon

Vår bevakande granne

Idag fick vi ett oväntat mail från vår murare. Utan vår vetskap började han renovera fasaden på vårt hus. I för sig anlitade vi honom men vi trodde att han skulle börja i oktober efter sin bröllopsresa. Så i brevet frågade han om han kunde få nycklarna till huset. Sedan ringde hans nyblivna fru som kunde lite engelska för att berätta att när han hade börjat med ställningarna kom vår granne fram och sa att hon hade nycklarna till huset men hon absolut inte ville lämna de till någon okänd för madame Pri hade inte ringt och godkänt överlämningen. Så murarfrun bad oss att förhandla med grannen.

Med darrande hand slog jag numret till vår fantastiska bevakande granne. För första gånget i mitt liv pratade jag franska per telefon. Det gick relativt bra, hon lovade att lämna ifrån sig nycklarna imorgon, men sedan blev det stopp för att hon frågade en massa frågor som jag inte förstod. Jag bad att få återkomma på måndag med hjälp av en kollega som pratar franska flyttande.
Herregud var handikappad känner man sig utan att kunna kommunicera ordentligt

Inspiration

Det är mer en månad kvar tills vi åker. Tills dess glädjas jag med min kollega som far till sitt hus i Italien. Han åker med en gäng manliga kollegor, det är deras tradition. En vecka i september tar de ledigt från jobbet, familjer, vardagslivet. Fast ibland använder han dem som frilivlig arbetskraft som hjälper honom med renoveringen och trädgårdsarbetet. Jag minns fortfarande den dagen för flera år sedan när han hittade annonsen om ett hus i Norra Italien på Hemnet, sedan flög han och hans familj ner och slog till direkt. Då var jag avundsjuk på honom som hade förverkligat sitt dröm så snabbt medan vi bara pratade och pratade om att göra samma sak

Norra Italien, från våra tidigare resor

Kanske var vårt beslut att äga ett hus utomlands delvis inspirerats av honom och andra av våra bekanta som redan har någon fastighet utomlands. Våra nära vänner har en lägenhet i Thailand, en annan av mina kollegor har lägenhet vid kusten i Aude, han köpte nog sin första lägenhet därnere för 30 år sedan. Han berättar fortfarande om svårigheterna med alla transaktioner mellan Sverige och Frankrike på den tiden. Var han  kanske en av de första svenskarna som har upptäckt Languedoc?

Tur med Amazonen

Idag söndagsåkte vi med vår Volvo 121 ”Amazon”. Vi körde på småvägarna till Särö naturreservat. Vår Amazon och jag är av samma årgång, men jag tror att bilen har bevarats något bättre än jag. I alla fall så vänder sig folk om när de ser Amazonen och det gör de inte efter mig längre. Men i för sig står Amazonen i garaget året runt och åker ut kanske högst 3 gång per år. Min man har renoverat den för många år sedan, han träffade bilen lång innan han träffade mig

Det mest roliga med Amazonen är det långa växelspaken, avsaknaden av yttre backspeglar och fasta säkerhetsbälten. Och att bilen fortfarande fungerar så att vi kommer hem varje gång utan problem. 

Det skulle vara kul att ta bilen ner till Frankrike, men vi har en annan dröm. Vi skulle vilja ha en Citroën 2CV ”deux chevaux”. I rondellen vid Montblanc såg vi en slags verkstad/garage som har en del gamla  Citroën stående. Min man planerar att bli kund till dem, någon gång i framtiden