Det känns som att vi lever ett dubbelliv. I samma stund som vi klev av från bussen i Marseillan, verkade så att vi aldrig varit borta och att här hör vi hemma. Detta liv har ingenting med livet i Sverige att göra, här har vi andra bekymmer, andra bekanta, ett annat språk, annan mat. Detta liv känns mer riktigt, det andra känns som en lång väntan.
Du har definitivt en poäng där! Livet därnere känns så självklart och otvunget - jag kommer hem till Sverige, sätter mig vid datorn och bokar nästa resa...
SvaraRadera