Våra grannar, del 5

Vår gata har förändrats genom åren, några flyttat in och några flyttat ut.
Det är bara Madame Granne som är sig lik, trots hon blivit lite skröpligare och mer tystlåten. Varje söndag går hon med sin man ut på restaurang, en tradition som de flesta fransoser verkar följa strikt
Gamle Claude bor fortfarande kvar hos sin dotter, genom åren vi byggt upp en nära relation och blivit vänner trots stora språkbegränsningar.
Snobben i huset mitt emot har vi inte sett på ett år. Kanske har han börjat undvika den mest turistiska perioden i byn eller kanske blivit för gammal för att resa.
Den storvuxna mannen med de sedan länge döda fåglarna hade någon bekymmersam kärleksaffär i somras.
Det unga paret med barnet hade flyttat till Provence där mannen fick tjänst som gendarm. Det senaste vi hörde är att de har de separerat och att tjejen och barnet är tillbaka i byn. Deras hus köptes av ett medelålders par från någonstans utanför Strasbourg. De pratar begriplig riksfranska. Kvinnan är väldigt sällskaplig, det kändes som om hon blev bekant med varenda människa som passerat vår gata. Mannen visade sig vara snickare, deras hus fick fina utsmyckningar som är vanligast i Alsace.
Ett annat gammalt hus som renoverades under två långa år har omvandlades till 2 lägenheter och en ny granne har flyttat in. Det påstås att han är från Paris, men vi har bara sett honom via fönstret.
Ett gammalt ruckel till hus har totalrenoverats och nu är till salu. Spännande, undra vilka som blir våra närmaste grannar

Det var länge sedan...

Det var ett tag sedan som jag skrev sist. Fick skrivkramp, som om ämnen och ord var slut. Har inte öppnat bloggen på mer än ett år och vet inte om jag kommer att skriva regelbundet igen eller det blir enstaka gånger
Vi har huset kvar och åker fortfarande till Marseillan och tillbringar Juli och julledigheter där.
Vi har under det senaste året blivit bekanta med många människor i Marseillan, många fler på bara ett år än under alla år som vi haft huset. Så nu får vi höra det lokala skvallret ganska regelbundet. 
Det har blivit svårare och dyrare att komma ner från västkusten, så vårt mål att vistas i huset var tredje månad blev för optimistiskt. Det har också skett stora förändringar i byn och på vår gata, men det tänker jag berätta om en annan gång.
Så  bienvenu till min blogg igen 😉

Marseillan juli 2018

Video om Marseillan

På Youtube finns en trevlig video om Marseillan. Den är aningen för lång, men väl värd att se. Det roligaste är att vi är bekanta med flera människor i videon: den bästa bagaren, slaktaren, fotografen mm

Det är inte utan man längtar tillbaka...

Antigone i Montpellier

Vårt flyg tillbaka till Sverige gick på kvällen så vi bestämde oss att utforska lite av Montpellier's centrum innan avresan. Från tågstationen St-Roch är det bara någon km till Place de l’Europa varifrån flygbussen går. Så vi promenerade från Polygone till Antigone, genom två kvarter som ligger i rad efter varandra ner mot floden Lez. 
Det första man slås av är att Antigone  känns lite för pampigt, pseudoklassiskt och att det var nästan tomt på folk trots att det var mitt på dagen. Jag fick lite associationer till de skrytbyggnader som man sett från TV från Ceauşescu's tid. Stora kolosser i neoklassicistisk stil, stora öppna avenyer a’la gamla Rom men inga människor.
På nätet läste jag att Antigone byggts från 1970- till 80-talet på platsen där den gamla militäranläggning låg och hela kvarteret har ritats av en spansk arkitekt, Ricardo Bofill. Kanske hade de lite storhetsvansinne? 

Canal Midi, halvt år senare

Det måste nästan vara så att borgmästaren har läst mitt  inlägg  om övergivna båtar på Canal Midi för alla gamla vrak har plockats bort. Det ligger fortfarande kvar några få kantrade båtar men allt skräp finns inte kvar. På de båtar som verkar vara misskötta finns det nu påklistrat ett anslag från borgmästaren daterat november 2016 "Förordning för övergivna båtar". Större del av de båtar som ligger kvar nu har ett klistermärke som visar att de betalt "hamnavgift" för 2016. 
Snyggt jobbat! Nu är det ordning och reda och Canal Midi ser mycket snyggare ut

Hos Claude

Vår gata är sig inte lik utan gamle Claude som flyttat till sin dotter. En dag bestämde vi oss för att besöka den gamle mannen och hans familj. Det var lite svårt att lokalisera deras hus i det nya området där alla hus ser likadana ut. Men vi kände igen huset eftersom Claudes gamla Citroën stod parkerad framför garaget. Claude såg oss genom fönstret och mötte oss glatt. Entrez, entrez, upprepade han och  ledde oss in i huset.  Claudes fru och dotter hälsade oss välkomna men Claude var nog gladast av alla att se oss. Han sa att han bett sin dotter att titta efter om vi var i vårt hus, men det var alltid fermée. Min man som är tokig i veteranbilar bad att få titta på Claudes två gamla bilar. Entusiastiskt försvann de två männen in i garaget. Hans dotter vände sig till mig och sa, att det var bra att vi kom på besök, för att Claude var så rastlös och bara pratade om att han snart skall dö. Trots sin höga ålder, kör han fortfarande bil och har sin vapenlicens kvar. Han behöver nog stimulans. När männen kom tillbaka, lyste min mans ögon. Bilarna var i fint skick, min man skulle nog vilja köpa en av bilarna, en Renault från 70-talet. Vi småpratade lite, min franska har blivit lite bättre efter att jag fått en ny fransklärare som tvingar oss prata istället för att plugga grammatik. Vilket betyg fick du i franska, frågade Claude med glimten i ögat, var det lägsta eller? Han har humor, den gubben.

Vintersol

Vi har haft tur med vädret hela tiden under den här veckan. Strålande sol, vindstilla och varmt på dagarna, en riktig dröm för oss nordbor. Jag har nämnt det förut, skulle jag var tvungen att välja en årstid att vistas här nere, skulle jag nog välja vintern. Jag brukar genomlida den svenska mörka årstiden, det är inte värme som saknas utan solljuset. I Göteborg hamnar jag nästan i dvala under vintern, trots jag försöker hålla mig igång med fysiska aktiviteter.
När det är vindstilla, är vår franska lagun magisk, särskilt i solsken. Jag blir aldrig trött på dessa vyer och varje gång häpnar jag trots att jag har sett det så många gånger förut. Jag känner mig nästan som pånyttfödd efter solen, de vackra vyerna och tystnaden.

Ett vitt och ensamt segel glänser

vid himlens disigt blåa rand..