À bientôt Marseillan

Tre veckor har gått sedan vi kommit tillbaka från Marseillan. Det svenska vädret har varit inte det bästa, det känns som att men inte bara förflyttat sig från ett land till ett annat, utan även bytt årstid – från sommar till sen höst.
Vår franska semester var lugn, skön och avslappnad. Det blev inga tidskrävande husrenoveringar eller stora utflykter. Vi har träffat en del svenskar och norrmän som har hus i vår byn, det verkar som att vi blir fler och fler. Jag har upptäckt nya maträtter som kanin och ankbröst filé, dessa finns att köpa för överkomligt pris på Carrefour och Aldi. Vi har konstaterat att Marseillan fortfarande håller på att rustas upp för fullt med nya hus- och fasadrenoveringar, nya butiker och restauranger mitt i byn och inte minst den nyöppnade svenska B&B på rue Galilee.

Bäst av allt är att vi åker till vårt smultronställe igen om en månad, känns riktigt skönt

Resa hem

Nu är vi hemma igen efter en bilresa på tre dagar genom Europa. Första etappen genom Frankrike förflöt ganska smidig om man bortser från en oförklarlig halvtimmas kö vid Montelimar och ett lika långt trafikstopp vid Nancy. Däremot såg vi gigantiska köer på väg söderut vid Lyon och en vid Nancy i riktning mot Strasbourg pga en bilbrand enligt varningsskyltarna.

Bilkö söderut

Andra dagen stannade vi för en kort stund i Luxemburg. Vi besökte staden för 7 år sedan, det var kul att friska upp minnet. Luxemburg är en bilvänlig stad med stora breda gator och erbjuder en stor centralt placerad parkeringsplats som är dessutom avgiftsfri på helgerna.

Luxemburgs shoppinggata

Luxemburg gamla delen

På väg hem genom Tyskland körde vi A1 och som vanligt körde vi på en lördag. Det var inte något problem denna gången heller. Vi stannade i Oyten, en förort till Bremen. En prydlig, söt liten by där de flesta gator verkade ha ritas med hjälp av linjal.

En sagohus i Oyten

När vi äntligen anlände till Sverige så hamnade vi i det första riktiga långa trafikstoppet och det varade mer än 1,5 timme pga av en olycka längre fram. Motorvägen var helt avstäng så vi fick sitta och njuta av det svenska vädret. Som tur var hade det just slutat regna.

Canal Midi

Canal Midi - en sydfransk stolhet och en modern turistattraktion. Kanalen löper ut i Etau du Thang och förr i tiden gjorde den Marseillan till välmående byn. Idag passerer många små och stora kanalbåtar mynningen på vägen från Agde till Sete och det är troligen de vackra vyerna som man beskådar

Eller kanske inte. Man ser många vrak av båtar som ligger längs kanal Midi: båtar som är övergivna, till hälften sjunkna vid kanalbanken och som förvandlats till rent skräp. För att inte nämna miljöaspekten med dessa vrak som riskerar att förorena vattnet. Detta är väldigt tråkigt och man undrar vem som har ansvarеt?

Runt Marseillan

Häromveckan när vädret var lite svalare och havet var inte så lockande gjorde vi några cykelutflykter runt Marseillan. Vår ambition var att hitta en cykelväg till Meze, men efter några försök hamnade vi tyvärr alltid på ganska trafikerad väg så vi förstår att någon sådan cykelväg troligtvis inte existerar.

Vi cyklade även mot Pomerols, och också här fick vi dela vägen med enstaka bilister. Vi såg stora öppna ytor och överallt fanns vinstockar, bokstavligen överallt. Kanske var det Picpoul, vår mest kända druva?

Fest på rue Emile Zola

Vi har haft många festligheter i Marseillan i juli. En av dem - festen på rue Emile Zola, den långa gatan i byn, bjöd på en oväntad överraskning. Och vem såg man där? Två svenska artister, nämligen Anna-Lena Bergelin (f.d. Brundin) och Jan Sigurd. Det var många svenskar som stannade för att lyssna på den oannonserade föreställningen. Även fransmännen samlades nyfiket och visade artisterna sin uppskattning med varma applåder. Alla verkade ha kul oavsett nationalitet.

Hos Claude

En av våra grannar är 92 årige Claude. Varje gång när vi kommer till byn undrar vi om han finns kvar. När vi kom denna gång var hans hus igenbommat. Under en vecka gick vi i olika tankar tills vi träffade Madame Granne som förklarade att hans fru fick en stroke till och de var tvungna att flytta till ett modernare hem. Dagen efter såg jag Claude på vår gata. Det gjorde mig verkligen glad. Han meddelade att de bor hos hans dotter och att vi absolut skulle hälsa på. Så klart gjorde vi det dagen därpå

Det lilla enplanshuset låg i den nyare delen av Marseillan. När vi kom, väntade Claude på oss ute i trädgården och bad oss komma in. Hans dotter, hans fru i rullstolen och en av grannarna satt redan i köket. Vi blev bjudna på kakor och förfriskningar. Vi småpratade, ofta med teckenspråk eftersom min franska är fortfarande bedrövlig. President Hollande med frisören som tjänar 9000 euro i månaden,  myggor och Marseillan var några av samtalsämnena. 

Claude tog fram en gammal bok om Marseillan. Han pekade på en av fotona i boken och frågade om jag kunde känna igen honom. Fotot som föreställde runt 40 unga killar var tagen för 70 år sedan. Jag trodde att jag var diplomatisk när jag sa att jag inte hade glasögonen med. Claude skrattade och hämtade ett förstoringsglas. Jag fick erkänna att det var en omöjlig uppgift. Då pekade han på en grann pojke i mitten av fotot. Det är jag, 23-år gammal, sa han. Det fanns faktiskt likheter mellan de två. Alla andra på fotot är redan döda, tillade Claude. 

Claude i mitten, för 70 år sedan

När vi gick hem senare funderade jag på den gamle mannen. Jag fascineras fortfarande av hans energi, nyfikenhet och hälsa. 

Stränder

Första veckan av vår semester brukar vara den bästa eftersom att det är innan turistsäsongen som drar igång runt den 14 juli. Då är det är relativ tyst i byn och de långa stränderna är nästan tomma på folk. I år var den första veckan även det varmaste, sedan dess har det blivit behagligt svalare

Min äldsta väninna som bor i Italien klagar på smala och överbefolkade stränder, sådana problem har vi inte i Languedoc

Blommande kaktus