Hos Claude

En av våra grannar är 92 årige Claude. Varje gång när vi kommer till byn undrar vi om han finns kvar. När vi kom denna gång var hans hus igenbommat. Under en vecka gick vi i olika tankar tills vi träffade Madame Granne som förklarade att hans fru fick en stroke till och de var tvungna att flytta till ett modernare hem. Dagen efter såg jag Claude på vår gata. Det gjorde mig verkligen glad. Han meddelade att de bor hos hans dotter och att vi absolut skulle hälsa på. Så klart gjorde vi det dagen därpå

Det lilla enplanshuset låg i den nyare delen av Marseillan. När vi kom, väntade Claude på oss ute i trädgården och bad oss komma in. Hans dotter, hans fru i rullstolen och en av grannarna satt redan i köket. Vi blev bjudna på kakor och förfriskningar. Vi småpratade, ofta med teckenspråk eftersom min franska är fortfarande bedrövlig. President Hollande med frisören som tjänar 9000 euro i månaden,  myggor och Marseillan var några av samtalsämnena. 

Claude tog fram en gammal bok om Marseillan. Han pekade på en av fotona i boken och frågade om jag kunde känna igen honom. Fotot som föreställde runt 40 unga killar var tagen för 70 år sedan. Jag trodde att jag var diplomatisk när jag sa att jag inte hade glasögonen med. Claude skrattade och hämtade ett förstoringsglas. Jag fick erkänna att det var en omöjlig uppgift. Då pekade han på en grann pojke i mitten av fotot. Det är jag, 23-år gammal, sa han. Det fanns faktiskt likheter mellan de två. Alla andra på fotot är redan döda, tillade Claude. 

Claude i mitten, för 70 år sedan

När vi gick hem senare funderade jag på den gamle mannen. Jag fascineras fortfarande av hans energi, nyfikenhet och hälsa.