söndag 30 september 2018

Konsten att bli en VIP

En dag när vi passerade ett bageri blev vi stoppade av damen som jobbar och äger bageriet. Hon gestikulerade och pekade med darrande händer på hörnet längst ned vid dörren. Där låg en storvuxen tornseglare. Vid det här laget är vi redan rutinerade tornseglareräddare, vi brukar rädda minst en tornseglare per år (läs här) Min man plockade försiktig upp fågeln och vi gick ut på ett öppet torg och kastade den rätt upp i luften. Tornseglaren, lycklig och oskadd flög sin väg och allt var frid och fröjd igen.
Dagen därpå nämnde jag för damen i bageriet att fågeln hade klarat sig. "Je suis très contente", svarade hon med lättnad. Efter denna händelse har jag blivit en slags VIP hos henne. Varje gång när jag kliver i bageriet, plockar hon en baguette direkt från ugnen istället för  att ta den från den välfyllda hyllan. Vid flera tillfällen när brödet varit slut och hon avvisade kunder, har hon gestikulerat till mig att vänta och sedan trollat fram en baguette, när övriga kunder hade lämnat lokalen.  Det kändes väldigt märkligt och gött.
Hoppas att vi förbli samma speciella kunder när vi kommer ner nästa gång
Marseillan, lika vackert som vanligt

söndag 23 september 2018

Våra grannar, del 5

Vår gata har förändrats genom åren, några flyttat in och några flyttat ut.
Det är bara Madame Granne som är sig lik, trots hon blivit lite skröpligare och mer tystlåten. Varje söndag går hon med sin man ut på restaurang, en tradition som de flesta fransoser verkar följa strikt
Gamle Claude bor fortfarande kvar hos sin dotter, genom åren vi byggt upp en nära relation och blivit vänner trots stora språkbegränsningar.
Snobben i huset mitt emot har vi inte sett på ett år. Kanske har han börjat undvika den mest turistiska perioden i byn eller kanske blivit för gammal för att resa.
Den storvuxna mannen med de sedan länge döda fåglarna hade någon bekymmersam kärleksaffär i somras.
Det unga paret med barnet hade flyttat till Provence där mannen fick tjänst som gendarm. Det senaste vi hörde är att de har de separerat och att tjejen och barnet är tillbaka i byn. Deras hus köptes av ett medelålders par från någonstans utanför Strasbourg. De pratar begriplig riksfranska. Kvinnan är väldigt sällskaplig, det kändes som om hon blev bekant med varenda människa som passerat vår gata. Mannen visade sig vara snickare, deras hus fick fina utsmyckningar som är vanligast i Alsace.
Ett annat gammalt hus som renoverades under två långa år har omvandlades till 2 lägenheter och en ny granne har flyttat in. Det påstås att han är från Paris, men vi har bara sett honom via fönstret.
Ett gammalt ruckel till hus har totalrenoverats och nu är till salu. Spännande, undra vilka som blir våra närmaste grannar

torsdag 20 september 2018

Det var länge sedan...

Det var ett tag sedan som jag skrev sist. Fick skrivkramp, som om ämnen och ord var slut. Har inte öppnat bloggen på mer än ett år och vet inte om jag kommer att skriva regelbundet igen eller det blir enstaka gånger
Vi har huset kvar och åker fortfarande till Marseillan och tillbringar Juli och julledigheter där.
Vi har under det senaste året blivit bekanta med många människor i Marseillan, många fler på bara ett år än under alla år som vi haft huset. Så nu får vi höra det lokala skvallret ganska regelbundet. 

Det har blivit svårare och dyrare att komma ner från västkusten, så vårt mål att vistas i huset var tredje månad blev för optimistiskt. Det har också skett stora förändringar i byn och på vår gata, men det tänker jag berätta om en annan gång.
Så  bienvenu till min blogg igen 😉
Marseillan juli 2018