Claudes tavlor

Idag skickade jag ett kort med hälsningar till våra grannar i Marseillan. Konstigt nog tänker man på dem rätt ofta. Hur kan det vara så att man umgås med grannarna i ett främmande land på språk som man inte kan mycket mer än vad man gör med grannarna här hemma? Här har jag ingen aning om vad våra grannar heter eller vad de jobbar med. Är det ett storstadsfenomen att man försöker undvika sina grannar, och om man träffar dem i trappan så smiter man förbi med kort ”hej”?
Dagen innan vi åkte, bjöd vår granne Claude oss på färska mandlar, sedan tog han oss på en liten promenad och visade sitt gigantiska garage. Efter att ha visat oss runt tog han fram sina tavlor. De färgade bilderna är ristade på stenplattor som han gjorde när ”hade det ledigt”. De var rätt fina. En konstärlig själ bor i den gamle arbetaren och det är lite rörande att han visade dem för oss