Först var det gamle Claude. Häromveckan fyllde han faktiskt 91 år. Man skulle aldrig gissa att han är så pass gammal, han är lite krokig i ryggen, men han rör sig och pratar snabbt och har bra minne. Så klart var det puss på kinderna mellan honom och mig och handskakningen med min man. Claude var bekymrad över att vi inte var här i vintras och att han inte heller träffade oss i höstas. Hans hund dog, närmare bestämt 3 september, tillade han.
Därefter träffade vi vår madame Granne. Först började hon beklaga sig över vår söndergrävda gata, det stör så mycket och ingen som vet när det blir färdig. Sedan undrade hon om vårt uteblivna besök i vintras. I samma ögonblick dök en parant dam upp från det stora huset tillhörande en schweizisk familj. Madame Granne presenterade oss. Den eleganta damen bor någonstans i bergen, antagligen i Schweiz, eller nära Schweiz eller inte alls i närheten av Schweiz, för jag kanske har missförstått allt. Madame Granne pekade på vårt hus, damen tittade på huset som om hon aldrig sett det förut. Hon frågade hur länge vi haft det. I snart 4 år repeterade damen efter oss. Och vi aldrig träffats! För henne var vårt hus lika obebott som hennes är för oss.
Antar att dina grannars lokala variant på franska är lika svår att förstå som våra .... Vi har en äldre dam, säkert också runt 91 år som pratar en riktigt svårbegriplig franska. Inte underlättas det av att hon saknar egna tänder i stor utsträckning. Men roligt att grannarna är så entusiastiska över de "främmande" fåglar som flyttat in. // SP
SvaraRadera